Mot Banketten och andra utflykter, del 2.

Från Lökholmens camping, där jag haft en usel natt, i en oisolerad stuga utan vatten men med yttepyttelitet elelement som inte klarade av att värma upp en liten liten stuga, så var det nu dags att ta sig vidare på den här resan som blir allt mer spännande, ju närmare mitt stora mål jag kommer.                                                             Först ett besök vid Svinesundsbron, men huj vad jag fick krångla för att komma rätt. Över bron till Norge insåg jag att jag var fel. Tillbaka till Sverige och krångla in mig till nått köpcentrums utkant. Där finns en grusväg med stängd grind som gick att ta sig igenom. 

Det är en maffig bro, varifrån man än ser den.

Zonen alldeles nära bron var inte tagen på ett par års tid. Det kändes lite privat att traska till den genom det höga gräset. Som tur var, var ingen hemma denna gång. Utsikten var det inte heller fel på. Kul att ta sig till en så udda plats som flertalet bara kör över med bil och undrar säkert; hur tusan tar man sig dit ner? Utan Turf hade jag också varit den som bara kört över och undrat, men inte nu längre 😊. 

Tillbaka till bilen kör jag ytterligare en gång över gränsen till Norge, nu vänder jag inte igen. Hoppas bara de norska tulltjänstemännen inte känner igen mig 😱😝.

Jag kör till Fredriksstad för en turfpromenad. Börjar med att få vyn mot Fredrikstadsbron som också är maffig. 

Den är dock under renovering så det går bara att köra med bil över den för tillfället. Fler broar blir det vid den fina fästningen från 1600-talets mitt. 

Rätt som det är ser jag båtar som åker på ån, och kommer till båtkajen. Det är gratisbåtar som kör över till andra sidan av stan för cyklister och fotgängare eftersom det inte går att ta sig över på annat sätt. Jag kliver på och får en trevlig tur över ån till stan. Lyckades till och med ta en brozon från båten. Jiiihaa!!😂


Här är bron som jag båt-turfade.

Promenerade till ett par kyrkor och runt lite här och var för ett gäng unika zoner. Inte tokmånga, men några stycken iaf. 

Jag tycker det är så trevligt med konst ute i städer, samhällen och landsbygd. Det livar upp ens tankar och upplevelser. Men det som gladde mig mest var ett fartyg som jag såg genom fönstret när jag åkte tillbaka till ”första” sidan av Fredriksstad. En välbekant syn och hela själen fylldes med glädje som jag tillägnade Najadens vänner. Najaden byggdes 1897 och är världens minsta fullriggare. Hon har varit Halmstads stolthet mellan 1946-2014 då hon såldes, trots massiva protester från invånarna och engagerade i Halmstad. Najaden seglades hit, till Fredriksstad. Hennes systerfaryg heter Jarramas och finns i Karlskrona. Jag blev riktigt rörd av att se Najaden igen. Inget jag hade i tanken när jag kom hit 

Visst är hon fin!

På ”den andra sidan”  av stan tar jag mig igenom fästningen igen och tar några bilder på gamla kanoner och givetvis en zon i anslutning. För att komma upp till den går jag genom det blöta gräset uppför den tokbranta vallen och blir drippdropp- våt om fötterna, det bokstavligen skvalpar i skorna när jag går. Men vad gör det? Lite vatten torkar så småningom. 

Några timmars turfande i denna historiska stad är nu tillända och färden fortsätter mot nytt delmål.

Hvaler nationalpark.

Men kära nån vilken besvikelse!  Zonen låg på en lerig stig och platsen var hur trist som helst. Bara en liten skog. Men om jag hade haft tid att ta mig runt i parken hade jag kanske upptäckt trevligheter. Men tiden var knapp och jag började bli trött av allt körande och har långt kvar innan målet för dagen är nådd. Nu först passade jag på att byta de blöta strumporna och skorna till torra. Körningen fortsätter med ytterligare en båtresa, från Moss till Horten. Jag slipper köra ända till och genom Oslo för att komma till andra sidan av fjorden. Båten är inne och jag hinner med som sista bil innan den far iväg, från ankomst till hamnen, betalning och köra ombord tog det max 5 minuter. Vältajmat! Turen tar ca 45 minuter och jag sitter kvar i bilen den stunden. Åter på vägarna igen var det nu körning mot min boplats. Det ska ta ca en timme till. Men det vet ju alla turfare att en timme lätt blir många timmar. Och ja, det gör det även för mig. Vägarna slingrar sig fram bland kobbar och skär. Det är väldigt vackert. Mot kvällningen kommer jag fram till Hvasser där jag finner mitt boende i en hamn. Det är folktomt och jag vet inte hur jag ska få tag på nyckeln till den lilla hyttan jag hyrt. Flera gånger har jag försökt få tag på uthyraren per telefon. Restaurangen och andra ställen har inte öppnat än. Jag känner paniken komma över mig. Tar hjälp av Lasse Velocipedrytta att hitta andra telefonnummer att ringa, dock utan tur. Förbereder mig att sova i bilen, sååå ledsen. Mitt efterlängtade boende, ska jag inte få uppleva det som är så speciellt. Plötsligt ser jag rörelser i en lokal och jag knackar på. En person öppnar och jag berättar att jag inte har åtkomst till nyckeln eller uthyraren för hyttan jag hyrt. Han ber mig vänta en stund och kommer snart tillbaka med en nyckel. Han är osäker om den passar men följer med mig och provar den i dörren. Gissa vem som blev genomglad då den passade!!! Äntligen kunde jag börja fira kväll. Men först en rundvandring i bostaden. Ååå, det var precis som jag förväntat mig. Så yttepyttelitet och gulligt!!!. För att vara ett så litet boende fanns det ett litet kök, ett sovrum för två,

matrum för ett par,

trappa till övervåningen med terrassen. 

Toa och dusch finns i servicebyggnaden ca 100 m längre upp, precis i anslutning till bryggan. Japp här bor jag en natt 😊. 

Jag bäddar iordning för att krascha senare. Och eftersom inte restaurang Den blå brygge hade öppnat än så fick jag fixa iordning min egen gourmetmiddag. Lite levande ljus höll mig sällskap.                 Pasta och pölsa stod på menyn. Mmmm namnam, gissa om det smakade gott! 

Det blev en kvällspromenad i området med ett par zontagningar. Sen var det dags att krypa till kojs. Jag uppmärksammade vem jag hade som granne, han drog till havs senare för att jobba. En fiskebåt.

Utsikten var inte helt fel om än lite disig.

Terrassen vågade jag inte besöka, är ju sjukt rädd att klättra upp för stege.

Men morgonen efter tog jag en promenad runt kvarteret 

Så häftigt boende! Kommer gärna tillbaka till Hvasser/Sandefjord och Startbua kusthytte.

Med disken diskad, håret tvättat under kran, duschen var avstängd, och packningen åter i bilen var det dags för att ta sig till mitt största och viktigaste mål på resan. Vägen slingrar sig fram och efter ett tag kommer jag fram till en parkering, en grusplan. Sopbilen var och tömde soporna. Parkeringen var tom. Hela jag är nu mycket ivrig och skyndar långsamt. Vantar med eftersom det blåser en del. Vindtät jacka på, mobilen får absolut inte glömmas. Så börjar en kort promenad på en gångbana uppmot en byggnad som inte ser så jätteinspirerande ut än…. Entrén är liten men jag ser in lite och har sedan tidigare förstått att det är en mycket exklusiv restaurang. Hade det inte varit stängt denna måndag hade jag unnat mig en måltid här.

Plötsligt tvärstannar jag. Jag slutar andas för ett kort ögonblick. Känslorna åker i 300 knyck, tårarna väller upp. Oh My God! Kärlek vid första ögonkastet, jag lovar!! Jag är fullkomligen förstummad. Det är på riktigt, det jag sett via Googles bilder är verkligen sant!! 

Denna vackraste av platser är Verdens ende, joo det är sant. Det heter så. Här fördriver jag ett par timmar, alldeles för mig själv, inte en människa trots att det är en turistmagnet. Precis som jag ville ha det!! Det är helt ofattbart. Det måste funnits en högre makt som unnat mig detta, TACK!

Inga ord kan beskriva det jag upplevt här eller de känslor jag gått igenom. Så oerhört berörd. En enda person ska ha en mycket stor eloge för detta!! Nedan följer en rad bilder jag inte tänker skriva något om. 

Jag är här den absolut lyckligaste i hela världen just nu, som fått njuta och uppleva en del av denna vackra nationalpark Faerder, som berört hela mitt hjärta för evigt. 

Givetvis lägger jag in en mittizonen-bilden 

Efter ett par timmar här började molnen rugga upp sig till regn som började falla. Dags att ge sig iväg till nya ställen och känna att hemresan har börjat.

Fler kyrkor fick besök av mig bl a Tjömekirke 

Båten åter igen mellan Horten och Moss med en vila på ca 45 minuter i bilen.           Tönsberg och Sarpsborg besöktes trots grått och vått. En kort bit söder om Sarpsborg behövdes en toalett. Å en rastplats med ett torn, där finns en toa….Åkte upp till åttonde våningen, men fann ingen. Men däremot en mycket intressant plats med galet mycket info om hällristningar som finns i mängder här i trakten. Så mycket begrep jag fast jag hade ubåtar i ögonen. Slutligen fanns jag det jag var ute efter, så skönt. Och givetvis blev det lagt zonförslag här som senare gick igenom, Solbergatårnet. 

Väl värt sina besök. Med lite ny spännande information kunde jag inte låta bli att besöka en närbelägen hällristning,


Björnstadskibet, pre-turf. Men nu finns det en zon där, passligt med en fikapaus.           Nu var det inte långt kvar till Sveriges gräns och ett besök hos QueenElle. God mat, tjejsnack och en god natts sömn. Tack vännen! Åter redo för en sista kördag hem. Men inte förräns jag hälsat på Tresticklans nationalpark. Ett par mil bort fanns den. Bra parkering med utedass och lite info. Med förvarning om dålig mottagning i skogen hade jag på gps från parkeringen och gick de några hundra trevliga metrarna till zonen. Den låg lite utanför stigen men jag klev in i den, och fick inte nån take!!! Grrrr, näääj inte nu…..Chatthjälp från en god vän. Stäng inte av gps. Gå ur och försök igen. Efter en hel del trixande lyckades jag få zonen. Eftersom den låg utanför nationalparks- gränsen, blev det en issue som är åtgärdat. Nu ska den ligga framför informationstavlorna 😊.

Nu var det hemfärd som gällde. Trodde jag. Efter ett tag, när man gluttar runt på kartan för att se vilka som är i närheten upptäcker jag ett trevligt Västeråspar som kör mot mig på samma väg! Mellan Bengtsfors och Åmål. Ställer mig för en paus vid zonen Skåpa och inväntar Olman och Pharmis. Snickesnackar om ditt och datt en stund innan vi skiljs åt. Nya tag hemåt nu! Plattan i mattan. Gasen i botten.

Den sista zonen som togs innan jag kom hem var en mycket vacker plats jag inte tänkt på innan. Så rofyllt och så nära hemma. Julita kyrka avslutade denna resa på bästa sätt med en FTT, FirstToTurf. 

Snart dags för nya äventyr. 

Mot Banketten o andra utflykter

Redan tidigt beslutade jag mig att inte vara med på Bonanzan, tävlingar är inte inget för mig längre. Men ville så gärna vara med och mingla med massa turfare och ha en trevlig kväll. Så Velocipedrytta bokade in mig som medätare/minglare på Banketten. 

En välplanerad resa såg jag fram emot. Men bara tolv timmar innan avfärd blev det nattsvart.                                   

Bästa Velocipedryttas växellåda till husbilen kraschade precis när han var på väg från Västerås till Eskilstuna. O shit vilken sorg för oss båda!! Velocipedrytta kan nu inte åka iväg alls på hans sååå efterlängtade Bonanza och semester. När jag klarnat till i huvudet mitt i natten, började jag leta efter övernattning på nätet för tre nätter. Usch vad sinnet var dämpat. Nu blir inte resan alls vad jag såg fram emot. 

Men, men det var bara till å åka och försöka hitta inspirationen ändå. För att resan som stod framför mig efter Jönköping var den viktiga biten under den här trippen. Jag hade ju redan tidigare byggt upp en känsla som nu inte skulle förstöras. 

Så på fredagen 12 maj körde jag mot Jönköping. Hade några stopp på vägen, några unika zoner.                                       När jag närmade mig Jönköping blev jag så gott som beordrad att jag MÅSTE ta mig till zonen Vistakulle. Jaa, jag lovar att åka dit. Och när man lovat något så håller man det. När jag parkerat bilen tittade jag först på det fina lilla lusthuset.  

Det var lite svårt att hitta rätta stigen till zonen, men snart så vandrade jag upp, upp och upp. Kämpigt var det, men det var värt det.

Vad kan man mer göra efter zontagning? Joo, bara stå och njuta av stillheten och utsikten! Bara vara.

Nu var det inte långt kvar till min stuga. Och vilken trevlig stuga och camping! Rekommenderar Villa Björkhagens camping om ni åker till Jönköping!  

Fredag kvällen blev det kvällsmat på Hasse på sjökanten med ett gäng turfare. Det kändes mycket konstigt att cykla den korta sträckan dit i vanliga kläder. Tacka vet jag motionskläder när man hojjar.  På vägen hem vart det ju givetvis tok-blockat överallt och jag la ner försöket att få unika zoner. Hittade min egen väg att cykla och hamnade nere vid vattnet och stillheten för en stund.

Lördag morgon och Bonanzadags! Men inte för mig. Jag packar in mig i bilen och drar iväg för en turfpromenad i Habo/Munkaskog för några unika zoner. Såhär i efterhand kan jag konstatera att det var ett mycket bra val av mig.                 På vägen blev det ett besök vid fina Habo kyrka.  

Jag börjar Powerwalken i Habobokskog med bra dunkadunka i öronen. 

Härligaste området med zonen Munkaskog. Hade jag vetat om denna plats tidigare, hade jag tagit mig mig hängmattan och sovit här en natt. 

Nedanför grönområdet ligger Vättern och en liten privat strandremsa visar upp sig som jag blir betagen av. 


Kom lite fel på mot en stig och gick igenom en gård där jag frågade efter den rätta stigen. En Lycka till-klapp på axeln av mannen som beskrev hur jag skulle komma rätt var oväntat men helt ok, det peppade mig. Väl på rätt spår i skogen dök det upp trevliga stolpar med tänkvärda ord:

Nja, vill nog gärna säga att Dagarna som gått och dagarna som kommer är livet 😊.   Vitsipporna blommar för fullt och det är ljuvligt att se. 

Efter 1 timme 50 minuter hade jag gått 7,6 km. Inte långt alls i mina mått. Men jag hade inte lust att gå längre, o att turfa där man inte känner till området tar på krafterna ändå. Så jag kör tillbaka till campingen. Fräschar och vilar upp mig för Banketten jag var inbokad på. Kvällen till ära cyklar jag den korta sträckan till Restaurang Hasse på sjökanten. 

Idel kända namn fick ett ansikte, det är alltid trevligt! 

Maten inmundigades med trevliga turfare och Bonanzagruppen avtackades. 

Kvällens överraskning avslöjade nästa års Bonanzastad, Västerås. 

Kvällen avrundades med att ta en sista zon. Jag blev visst inte ensam i den. Rätt som det var vällde folket ut för att ta samma som jag tänkt och vi fick till den nya medaljen Crowdy -34. Inget jag hade räknat med, så för mig blev det medalj av en slump. Klockan rann iväg och jag ville iväg. Tillbaka i stugan tog jag en lugn trevlig promenad i mörkret med en spännande framtid i sikte.

Natten gav mig inte mycket sömn, morgonen kom och jag begav mig iväg på min efterlängtade resa som jag sett fram emot. Många mil och flera timmar i bil hade jag framför mig och ett gäng unika zoner. En av de första, som jag inte hade i min planering, syntes på lång väg och jag tog mig dit av ren nyfikenhet. Gick det att ta sig upp där, skulle jag klara det? En mycket brant grusväg fick jag köra uppmot toppen, glad jag har en ny bil som klarar lite mer 😊. En kort promenad med regnet hängandes i luften, tanken och chattstund ägnades åt Lasse som gillar torn. Zonen USCTOPP syns nedan.

Ett par kyrkor på vägen och en mycket trevlig assist-take med HogSquare och Hylaeus innan jag kom fram till ett av dagens delmål, hällristningarna i Tanum.

När jag senast tittade på världsarvszonen under dagen var den gul o fin. När jag kom fram var den röd och tagen av turfbekantingarna EbbaB och KrilleB, bara en timme före mig!! Gissa om jag blev paff 😱 😝! De hade hunnit åka iväg och var på väg till Strömstad. Vad synd att jag missade en träff med dom. 

Men cheezuz vilket fascinerande ställe Tanum var! Massa hällristningar. Bara titta på den första bilden, en man med jäääättelånga armar.

Båtar i massor, stora som små.

Prickarna på rad har en betydelse,  det får ni åka och ta reda på själva 😉

Nästa viktiga stopp på resan var ju givetvis en nationalpark, Kosterhavet. Ju mer jag kom mot kustens slingrande vägar, ju mer besannades mina förväntningar. Så himla fina vyer! Äntligen framme vid entren till Kosterhavets nationalpark. 

Måste säga att jag förväntade mig nått helt annat vid zonen än en vanlig promenadstig i en tallskog några meter från entrén. Den obligatoriska mittizonen bilden strulade jag länge med innan gps och jag var överens. 

Men i mitt lätt besvikna tillstånd ville jag muntra upp mig med att hitta ett förslag att flytta den till. Så jag traskade mot vattnet och såg direkt att det ska finnas en egen zon här. Wow! Men vad finns där borta?! Det är målat nått på klipporna rätt över vattnet. Jag tar mig fram över tång, stenar och strand. Asså ååå, wooowow!! Superläckert! Det här måste jag undersöka närmare!! 

En liten strandremsa håller ihop den lilla ön med Saltö. Jag går torskodd ut mot ön och kliver upp på klipporna och förstår att det är endast till för nakenbadare. 

Men vilken oerhört fin plats. Små byggda gömslen eller vindskydd av sten finns här och var. Utsikten är makalös och jag blir så exalterad och glad av detta. 

Här ska det finnas en zon och jag la direkt ett förslag i appen med namnet BadaNaken 😂. Det blir en utmaning för den som ska ta zonen, klä av sig eller ta den på annan tid på året 😂. Det blåste ganska bra och kyligt var det, ca 10 grader. Men jag måste ju göra en pre-turf-take! Jag tar av mig 😱😝 till bara trosor och bh-topp, satt på klippan en stund och tyckte livet var bra underbart med lite utmaning.

Nu måste tyvärr färden fortsätta mot mitt boende. Kör på mot Strömstsd och tankar i sista sekunden, 7 km kvar till soppatorsk, och sedan en fika hos EbbaB och KrilleB i husbilen, då jag fått kontakt med dom tidigare under kvällen. Lökholmens camping väntade på mig. Det var mörkt och efter lite krångel hittade jag rätt stuga. Oisolerad och kall stuga utan vatten. Jahapp, trött och sliten bäddar jag ner mig och somnar fullt påklädd för att inte frysa. Trots en eländig natt gav morgonen en gottgörande utsikt. 


Nu siktade jag in mig på än mer spännande utflykter….. To be continued…..

Schimpansernas berg o dalbana eller Extreme Turf hiking

Som de flesta av er säkert vet så har jag årets mål inriktat på att hälsa på i 25 nationalparker. Den här sista-majdagen skulle tillägnas till den 18:e nationalparken. Resan bokades en vecka innan och jag hade frågat bästa vännen Velocipedrytta om han ville, eller rättare sagt kunde, följa med. Jaaa! Nu fanns det ingen återvändo. Inga undanflykter förutom allvarligt sjukdomsfall med läkarintyg kunde avboka resan. Vi packar enligt föreskrifter, mat, kläder och utrustning med så man klarar sig ett dygn, om inte båten kan hämta oss pga vädrets makter.

Morgonen är tidig och vi kör till Nynäshamn och är där i god tid, hinner ta en kort promenad innan vi kliver ombord. 

Nu var vi fikasugna och en kopp te med macka smakade inte helt fel. Men tuggorna intogs långsamt eftersom sjögången tilltog. Det blev även kallt och vi fick klä på oss lite extra. Resterande två timmarna intogs i ett tyst och stillasittande läge med lite sömn för att inte öka illamåendet.                                   Väl framme kliver vi av via landgången direkt på stranden, det var en upplevelse. 

Vi ville raskt iväg men blev tillbakaropade för viktig information av tillsynskvinnan. Vi berättade vårt uppdrag om att ta oss till två viktiga punkter och om Turf. Hon sa att det är en tuff vandring och hoppades att vi skulle hinna och önskade oss lycka till.  

Nu satte Lasse av in på en stig som ledde oss direkt till NP-zonen. Lasses fokus låg initialt att lägga upp en filmsnutt om vår färd vi börjat gå, och vips så hade han missat de första stolparna och vi var redan fel efter fem minuter 😂. Men det rättade vi snabbt till och hittade rätt spår. Vi hade ingen tid att gå fel så vi följde slaviskt stolparna. Det var en stig på fem kilometer vi hade framför oss. Jag som älskar att gå i skogen och lunka 😊 Lasse däremot satte Fotrally-fart, det innebär MYCKET rask takt. Men hallå!! Vi är i skogen, det går inte att hålla det tempot i terrängen. Dessutom går det upp och ner, under laget lutar och fötterna får jobba i snett läge hela tiden. Vi går uppe på en ås. Ingen rullstensås, inte stampad jordstig. Det är Fin sand, som den sand du går på stranden på. Träden har hållt ihop åsen med rötterna i hundratals år , annars hade den blåst bort i ett sandmoln. Kilometer efter kilometer slingrar sig stigen på åsens rygg. Jag ser mig som en schimpans som slänger sig från den ena sidan till den andra, som stigen slingrar eller mer krumbuktar sig fram. Schimpanser hoppar mycket, precis som det går upp och det går ner för åsen. 

Överallt ser man gamla döda tallar grenar. Än så länge stående eller nedfallna innan naturen tar sitt grepp om dem.

Vi visste att det skulle börja regna, så vi fick stanna till och dra på oss regnbyxorna när det tilltog. Men lite regn hindrar inte vår framfart.

….. Traska på, traska på, vi har länge väg att gå…..

Slutligen kom vi fram till zonen, och jag fick äran att vara den första som tog FTT på den 😊. 


Gotska sandöns högsta punkt, 41 m ö h. Dimman ligger över trädtopparna och man tänker lätt på filmen De dimhöljda bergens gorillor.

Lunchdags på stående fot och en tunnbrödrulle med kyckling och sallad stod på menyn. Efter ca 20 minuter fick Lasse ta sin ”riktiga” take på den. 

Med tiden emot oss tar vi nu den lättvandrade leden som gått nedanför åsen hela tiden. Här nedanför zonen, en ravin mellan åsarna finns Schipsska passet.

Vi ökar på farten och koncentrationen rejält för att hinna till den andra zonen på ön. Sanden bli mjuk och lös på sina ställen och det blir riktigt tungt att gå emellanåt. Men humöret måste hållas uppe ändå.

Huxflux förändrar sig naturen från tallskog till en ljusgrön lövskog med gräsytor och en mycket liten fin kyrka som uppenbarar sig. Här måste man ju ha en zon! Eller hur!? 


Efter denna korta paus brann det i knutarna. Vi måste traska på för att hinna tillbaka till båten i tid. Jag börjar bli trött och en liten smärta har börjat ge sig tillkänna i knäna och detta gör att jag blir långsam. Försöker gå på vad jag förmår utan att göra skadan värre. Det är en svår balansgång  att hitta orken att orka hela vägen, att gå utan att få för jäkla ont när man vet att det kan bli akut ont vilken minut som helst samt att ha tiden mot sig. Men samtidigt är det en kul utmaning 😀. Underlaget är fortfarande strandsand men nu i mycket tungt och löst format. Enligt kartan ser det inte så långt ut, men det är det. 1 km att gå i lös sand, det är grymt tungt! 

Här ångar värmen upp från marken efter regnet. Fortfarande regnkläder på, det är varmt och svettigt. 

Snart framme,  bakom sanddynerna hör man bruset från havet.

Gräset är mycket högre än de stränder jag gått på på Västkusten.  Och det växer backsippor, ca 15 cm höga, högre än de som växer på Sofiebergsåsen i Kjula. Tyvärr verkar det vara lite tidigt för att hitta nån i full blom.
Med zonen tagen blir det ett kort fototillfälle och vila de trötta benen några minuter. 

Nu är det jalla jalla till båten. Inte utmed stranden, även om det är på rätt sida om ön, men det går fortare att gå längre utmed den välgångna leden genom skogen. Båten går om en och en halv timme. Stannar till vid stugbyn och tar av mig regnkläder, rensar strumpor och häller ur sand ur skorna. Så nu känns den biten bättre iaf. Kl 1630, är det kämpigt pga ömmande knän och jag får ta smärtstillande, en kvart senare är vi framme och kan titta på när en skolklass lastar ut allas väskor och pinaler innan vårt gäng kan bilda langningskedja för hemresenärernas packning.

Hemresan bli åter en kämpig tur med kraftigare sjögång. Tre timmar,sover bort en tid. Armarna skakar av illamåendet. Men så plötsligt kommer jag på varför armarna skakar. OMG! Vad har jag ätit idag!? Frukost tidigt imorse, en fika på förmiddagen, en liten tunnbrödrulle till lunch och nu var klockan 19! Lasse!! Langa hit några karameller, måste få upp blodsockret trots att jag fortfarande mår illa. Det vänder, gungningarna minskar, illamåendet avtar när vi anländer hamnen i Nynäshamn. Så skööönt!

Vi stannar till utmed vägen hem och får i oss en sista rulle var. 

Det känns som resan varit mer än ett dygn så trött jag är. 

Gotska Sandön har mycket mer att ge än två zoner. Så nästa gång blir det övernattning och upplevelser i ett lugnare tempo. Men fem timmars rask takt i tuff terräng och regn, har man fått se en del ändå!

Tack Bästa Lasse för en trevlig tur! Och som vanligt; jag hade aldrig klarat det utan Dig!

Skåne runt, del 2.

Så efter en trevlig stund två mammor/tjejer/väninnor emellan kom natten med en portion god sömn. När frukosten inmundigad är vi på väg åt varsitt håll, väninnan till jobbet och skola för hennes barn, och nya platser att besöka för mig 😊. 

Klockan 0715 börjar jag köra söderöver och så långt söderut i Sverige man kan komma. Smygehuk bjöd på en fantastisk morgon.

Utmed kustvägen österut kommer jag förbi denna ruin som jag varit vid tidigare. Hörte ruin. Fin och intressant historia om varför den finns där. 

Tycker det kunde finnas en zon här. Men icke. Cykelbanan går flera mil utmed kusten men väldigt få zoner att ta för den cykelsemestrande turfaren. Här skulle det passa bra med en bensträckare. 

För att komma någon vart kör jag vidare och kommer till delmål AleStenar. Dags för lunch och jag äter en mycket god måltid på en restaurang precis vid trappan upp till kullen. En perfekt dag för ett besök här och jag är alldeles ensam. Skönt!!

Här får jag en flashback från i somras när jag var på Island. Väldigt liknande utsikt. 

Underbara vyer från olika håll.


Fantastiskt hur stenarna har stått pall för väder och vind i galet många år.

På väg nerför igen ser jag det uppenbara som inte finns där, än. Därute måste det ju självklart läggas ett zonförslag. 

Längst ute på piren har man denna vy upp mot AleStenar.

Mätt, lugn i kroppen av underbarheter drar jad vidare till Glimmingehus som sägs vara en ful byggnad.

Vaddå fult!?? Nää, håller inte med. Det är ett robust liten medeltidsborg. Synd det inte var öppet, hade annars gått in och tittat. Det lilla har också sin charm. Det tilltalar mig mer än stora, pampiga, perfekta slott. Även om de också fascinerar på sitt sätt.

Det börjar bli kväller och jag hinner precis in på Naturum vid Stenshuvud nationalpark innan de stänger för dagen. 

Sedan en promenad i området och konstaterar att zonen ligger helt fel. Men i skrivande stund är den flyttad så nära Nationalparkernas symbol, guldsnöflingan, det går.     

Om jag inte haft GPS-strul så hade jag promenerat längre och tagit nån zon till som verkade spännande att se. Jaja, fler tillfällen kommer väl…. 

Oj, jag har visst ingenstans att sova inatt, kommer jag på i Kivik, när klockan är halv fem.

TheKingsGrave var en mycket intressant kulturhistorisk plats. Åk dit och se hur det ser ut. Jag blev rekommenderad och gör detsamma till Er.                                       Härifrån bokar jag ett billigt ställe via mobilen för övernattning. I Vånga. Ett par timmars körning återstår. Men måste ju stanna till vid ett par unika ställen till. Såsom Waterkingdom och Lägstapunkten i Kristianstad.

Ååå, äntligen kom jag fram. Nu är jag bra trött efter en heldags körning och enormt många fina sevärdheter. 

Ett hästgård med vandrarhem. Bara en gäst till här så jag är så gott som ensam. Mat och dusch och sedan krypa ner för en välbehövlig natts sömn. Imorgon är det raka vägen hem som gäller. Jaaa så rakt som det kan bli när man turfar 😉.

När jag körde till Vånga i mörkret såg jag en skylt om ett slott. Det ville jag ta reda på vad det var för en plats denna morgon. 

Bäckaskog slott var det och såå fint. Hade gärna gått och utforskat trädgården och omgivningen mer, men hemlängtan var starkare. För den konstintresserade ställer en konstnär ut detta, kul och se 😊. Gigantiska skor! Inte är det Askungen som haft dom iaf 😉

Under hela resan har cykeln hängt bakpå, men jag har inte haft lust att cykla. Förräns jag kom till Sölvesborg. Ååå, vad det var skönt att cykla några zoner. Årets första cykeltur!! Oj vad fint det var i denna lilla stad. Riktig liten idyll. 

Givetvis blev det en tur och retur på Europas längsta gång- och cykelbana, 760 meter lång. 

Även i Karlshamn blev det en cykeltur i området Vägga. Härligt utmed vattnet och bilden ovan står jag i Outlookzone. 

Kring lunchtid, eller egentligen väldigt sen lunch klockan 1530 ca, stannade jag vid en skidbacke och värmde på maten i gasolköket och väntade på att blocktiden skulle gå ut på Dackestupet.

Sista målet för resan kommer jag till när det strax börjar skymma. Jag tar med mig pannlampan och börjar gå de ca 700 metrarna…. 

….till zonen Norrakvill. Den zonen får en felanmälan då det bara är en liten del av zonflingans ytterspets som ligger på stigen. 

För att få mittizonen screenshot måste jag trassla mig in genom djup mossa och nedfallna grangrenar och sly. 

När jag kommit tillbaka till bilen behöver jag en vilopaus innan jag kör resten av vägen hem. Precis intill ligger en liten rastplats där det går att tälta och grilla. 

Så för att fira Nationalparkzonen halvvägs till medalj, hänger jag upp min hammock och vilar.

Så skönt att vila, men har dock ingen ro att slumra. När det blivit mörkt börjar en fågel låta…..

…hoho. Hohoho….ja kanske är det en uggla. 

Men den blir alltmer hysterisk i sitt hoande. Blev den kanske rädd när den såg mig!? 😱😂 Äh, efter ca 1-1,5 timmes bara vara, packar jag ihop och låter Hohoho hoa för sig själv. 

Nu räcker inte längre fingrar och tår att räkna på för mina tagna nationalparker Känner mig nöjd med det 😊 .

Tack Skåne för alla fantastiska zoner jag fått uppleva!!

Skåne runt, del 1.

Ibland blir den tilltänkta välplanerade resan inte som man tänkt sig, så jag ångrar mig i sista sekund och byter planeringen helt och hållet. Men jag är ju oxå den som lyssnar på mitt inre. Den här gången kändes det inte bra med den inplanerade resan. Jag hade dragit på att boka boende, vilket tydde på att jag nog inte var redo för den resan. Så på två dagar smidde jag en ny plan som kändes så mycket bättre. I o f s inget boende inbokat, det tänkte jag fixa utmed vägen. Och även det kändes helt okej. I värsta fall överlever man en natt i bilen  😱😀. Så de närmaste dagarna skulle jag tillbringa min tid främst i Skåne. På vägen till min syster i Halland, stannade jag dels vid bästa rastplatsen Isaberg, och nu fanns det äntligen en zon här! 

Så efter ett par mils omväg, för en (av många) bensträckare vid Store Mosse nationalpark. Det är verkligen en plats att återkomma till för ett bättre besök i Naturum och ta en mer ordentligt promenad i området. Nu hann jag inte med det då maten stod och väntade på mig. Men jag hann i alla fall med en kort prommis till både utsiktstornet och Naturum. 

Tänk att jag kört förbi korsningen vid Riksväg 26 massvis med gånger under fasligt många år och inte tänkt på vad som stått på skylten mer än High Chaparall. Nu vet jag det. Efter första dagens bilfärd stannade jag hos min syster och fick god mat, sov ut och fick flera finfina tips om ställen att besöka i Skåne. 
Med frukost i magen så far jag vidare söderut. Laholms kommun fick en snabbvisit och det är tacksamt med rastplatszoner. Det får en att stanna lite oftare för en ben- arm- och kroppsträckare och frisk luft i lungorna. Laholms kommun har den kända västkuststranden Mellbystrand och här var ett par zoner gula 😱. Så givetvis kör jag in och promenerar alldeles ensam i den blöta sanden. Det blåser ruskigt rejält, men inte så kallt.

Strandmiljö är ju så härligt. 

Innan jag åkte hemifrån fick jag några tips av Velocipedrytta om vilka zoner som är sevärda. Nu var jag på väg till en av dom i Skåne. Hamnar ute på vishan och parkerar vid ett traktorspår bredvid en åker. En någorlunda stig leder mig först till ett liknande litet minigrustag, men traskar mig vidare genom ett snår och hoppar över ett litet vattendrag, uppför en brant och hamnar på den riktiga stigen. Samtidigt chattar jag med Velocipedrytta som tycker jag tar en märklig väg. Hur ska jag kunna veta vilken väg som är bäst?? Nu är jag tydligen inne i en hage och får kliva under stängslet för att komma mot zonen Hellbridge. Vad är det som väntar mig?  Jag har verkligen ingen aning. Nerför en brant slänt och jag hamnar vid ett elskåp som sitter på en byggnad vid en liknande skyttegrav, som tickar likt en bomb som räknar ner. Shit vilken tur att jag var försiktig vid stängslet jag gick under, men den verkade inte vara i funktion. Måste vara ett annat stängsel som var elektrifierat. Några steg till genom snåret och jag får nu se zonen. Oh wow! Men va f–sen, jäkla Velocipedrytta! Det här är ju min fasa. Höjder och rangliga broar! 

Jag kliver ändå upp och ser två fiskare på andra sidan och hälsar på dom med en vink.

Nu ska jag gå över denna smala, gungiga hängbro. Håller mig hårt i vajern med båda händerna. Zonen tas och även några bilder.

Tillbaka på rätt sida är jag glad att jag lyckats!! Ringer och pratar med Velocipedrytta samtidigt som jag tar mig tillbaks till bilen, ååå vad han skrattade åt mig. Är det nån som vet hur skraj jag är för höjder så är det han. Men han visste också att det inte var för blodigt farligt och att jag säkerligen skulle klara det, vilket jag också gjorde 😊 Det är nog lite krut i gumman ändå 😝

Jag kör kors och tvärs, hit och dit och tar några rekommenderade zoner. En av dom är vackra Kvidinge kyrka.           Dagens stora mål är ändock Söderåsens Nationalpark. Zoner som Hjortsprånget och Kopparhatten lockade också. Men först lite fika och en titt inne på Naturum. Zonen ligger lättåtkomlig. Här går det bra att  ha med sin picknick och grilla. 

Tänk vad fint det är här när solen skiner och det grönskar i träden. 

Men idag var det gråmulet och regnet skvätter då och då.                             Jajamän, det blev en mittizonen bild trots många försök. Det är dags att ta mig upp mot Hjortsprånget, det är ju bara 400 meter dit.

Men det skulle bli de jobbigaste 400 metrarna jag gått! Lutningen är kraftig och med min kondition så hoppar man inte som en bergsget över alla stenar på stigen upp. 

Slutligen kommer jag till den kända platsen. Här sägs det att man förr jagade ut hjortar över stupet som jaktsätt. Därav namnet Hjortsprånget. 

Och jag lovar att det är smalt och högt! Med min fasliga höjdrädsla tar jag mig försiktigt fram till trädet som jag klamrar mig fast vid och lyckas släppa taget så pass att jag lutar ryggen mot stammen och lyckas med nöd och näppe ta zonen. Tittar och funderar hur jag kommer vidare ut mot stupet. Men jag inser och beslutar raskt på en millisekund att jag aldrig i h-vete kommer ta mig dit!! Jag äventyrar inte mitt liv! Nu ska jag lyckas vända mig om och återigen ta mig förbi trädet. Det var verkligen inte lätt! Fy F-n vad vidrigt läskigt!! Det är det smalaste stället och precis så en fot får plats bredvid trädstammen. Fatta hur RÄDD jag var! När jag kommit över på ”fast mark” igen, släpper allt och tårarna tränger upp i ögonvrån. Nu hade jag gärna velat haft en tröstande kram. Men jag behöver nu aldrig göra om det!! Ett par meter därifrån kan jag få en lika värdefull utsikt.

Ser väl inte så mycket ut för världen nu när det bara är brunt och grått, men inser vackerheten i det ändå. Promenaden nerför går lite fortare än upp. Hoppas Kopparhatten är smidigare att ta sig till.                                                   

Efter den fasliga upplevelsen tar jag den lättare varianten och kör dit. 

Förstår varför det heter som det gör. Tänk en vacker höstdag med de gyllenbruna boklöven som lyser som koppar i solskenet. På försommaren är bokskogar oerhört vackert när löven spruckit ut och bildar ett ljusgrönt tak över den stora naturliga bokskogssalen.

Resan fortsätter mot nya sevärdheter. Bland annat till Trolleholm…

BrevetHem. Sju uppresta runstenar stenar varav bara två med ristningar om dess historia. 

Fascinerande…. 
Nästa coola plejset är Trollenäs. 

Efter flera kortare körningar och flera stopp var det hög tid att ta sig till nånstans att sova. Kör till Landskrona. Där öppnar sig himlen som häller ner regn och hagel. Men efter regn kommer sol!

Jag kontaktar en väninna som säger: Självklart får du sova över, vad roligt! Hinner med att gå runt Citadellet innan det är kväller. 

Sedan blir det några timmars snickesnack mellan väninnor innan en välbehövlig god natts sömn. Nästa dag blir det mer av rakelssmaaventyr 😀.

*Töfsingsdalens nationalpark *

I två veckors tid hade jag planerat för den här resan. Flertalet telefonsamtal, googlat, tittat på kartan massvis med gånger, tänkt, klurat, funderat, kasserat idéer, kommit på nya och till slut hittat och planerat en lösning som är fullt genomförbart. Så ut igen på nytt äventyr efter gårdagens tur till Njupeskär i Fulufjällets nationalpark. In med väskor och ryggsäckar i bilen och köra en stund mot Grövelsjön. Jag är ute i god tid och stannar till utmed vägen vid Fjällbua ca 4 km från Grövelsjön. Här hyrde jag ett par snöskor och stavar. I och med att jag var ute i god tid så hinner jag en snabbis till just Grövelsjön och tar en zon. Kl 1000 är jag på parkeringen vid Lövåsgårdens hotell. Där väntande två väl påbylsade herrar som jag har avtalat tid med kl 1000. Deras tårar som blöter ner kinderna och gubbsnoret som rinner ur näsan berättar att de kört en bit hit. Det är inte lätt att torka av sig med hjälm på huvudet och visiret nerfällt. Vi hälsade på varandra och packade på vandringsryggsäcken, stavar och snöskor. På med hjälmen och så for vi iväg på två skotrar. 

Vädret var ca -15 grader och väldigt soligt och knappt någon vind. Nu körde vi mot Hävlingen som låg 20 km från Björnliden och Lövåsgården. Jag hade ingen aning om vilken tid det kunde ta. Efter ca 5-6 km stannar vi och de visar en liten enkel rastsuga som finns utmed vandrings-/skoterleden som alla förbipasserande kan använda vid behov om kroppen behöver vila eller om vädret blir dåligt. På leden såg jag tre sådana stugor. Skoterturen var helt underbar i den fantastiska vita böljande naturen av låga rundtoppade fjäll runtomkring. Det vita böljande fjällandskapet avslutades mot den knallblåa himlen och vårsolens strålar. Det går verkligen inte att beskriva hur oändligt vackert det var! Tyvärr så fick jag inga bilder från skoterturen vilket jag gärna hade delat med mig av. Men tro mig, det var verkligen som att hamna i ett bomullslandskap. Inga tussar, utan bara ett enda oändligt stort vitt böljande fält.

När de små knotiga träden börjar visa sig igen blir de strax fler och fler och snart är det en skog vi kör igenom. Efter en timmes trevlig skotertur avslutas färden på Hävlingesjön, precis nedanför Länsstyrelsens stugor. Några veckor under vintern finns här en stugvärd dygnet runt.                                                   Jag betalar för mig och mina fantastiska herrar som kört hit mig, hjälper mig till och med att bära in mina pinaler 😀. Stugan är enkel och har plats för 8 personer. Brasan är igång och vatten är hämtad från sjön. Det är isande kallt och väldigt gott. Gasolköket är enkelt att använda. Elektricitet finns inte. Några små ljus finns som inte har mycket kvar att ge om de tänds. Jag är ensam i stugan och provligger ett par sängar innan jag väljer den som har två madrasser ovanpå vara 😊. Det blir ett enkelt leverne i ett dygn framöver. Färdiglagad mat värms på och det smakar riktigt bra. Ris, pölsa och majs mättar magen rejält. När jag provat att jag har god mottagning på mobilen är jag snart redo att ge mig ut på snöskovandring i solskenet. Innan jag går iväg tar jag en prat med stugvärden om vilken väg som är bäst att gå. Och det var tydligen rätt över sjön 😊. Jahapp på med snöskor, ryggan och en teleskopstav i varje hand. Det låter hur klumpigt som helst när man tänker att man ska gå med snöskor. Men de är lätta och inte alls klumpiga. Tur att jag ställde in dom innan de skulle klivas i.

Sådärja. Nu är det bara till att promenera, ett steg åt gången, liiite bredbent men inte alls som det skulle hänt nått i brallan 😂                                       Det enda som låter är ljudet av snöskor i den skoterpackade snön. Joo, det är sant, ett ledat skoterspår visar vägen till målet.

Raka spåret dit och jag njuter till max!! Efter ca 20 minuters snöskovandring och lite chattade på vägen kliver jag åter på fast mark och fortsätter några meter till och där ser jag den!! 

Den lilla bron över vattnet! Ååå fasen alltså, tänk att jag verkligen gör detta 😀!! Nu kliver jag över gränsen till 

Töfsingsdalens nationalpark!! Ett liten kik på infotavlan och sedan i appen om var zonen ligger och traskar tillbaka ca 30 meter. Från bron, rakt fram, genom den halvmeterhöga pudersnön, krånglar mig igenom några krokiga björkar och uppmot kullen. Men kullen är brant och jag vet inte vad som finns under snön, så jag stannar när jag får ‘taking zone’. Glad att jag som första turfare lyckas ta zonen i Sveriges mest svåråtkomliga nationalpark 😱😀.                                       Jag klarade det! Plättlätt på mitt sätt 😀! En mittizonen bild blir det inte den här gången, får nöja mig att jag lyckades i alla fall 😊 

Däruppe finns mitten av zonen. 

Känns säkrast att låta den vara. 

Nu dags för en stunds bara-vara:

Sitta på en sten i tystnaden och suga åt sig av solens lätt värmande strålar är rena ljusterapin. Jag sitter här en stund när jag börjar känna av att tröttheten påminner att jag bör ta mig tillbaks innan jag blir för trött. För trots allt så sliter det att åka skoter i en timme i kylan, alla vackra intryck och all frisk luft och snöskovandring tur och retur med ryggsäck med förnödenheter om något skulle hända. Så det blir dags att röra sig tillbaka till Hävlingestugorna. 

Lite trött och kall kommer jag in i en sval stuga och vill ha mer värme. Men brasan tar lång tid att värma denna 8-mannastuga. Så för att inte behöva sitta på en tråkig stol och värma mig framför brasan, ser jag möjligheten att hänga upp hängmattan framför och lägga mig där och värma mig. Sagt och gjort, det var inte helt fel. Så varmt och skönt i sakta gung.

En stuga utan el och vatten innebär ett utedass. Den ligger inte precis runt knuten heller. Näää, här får jag trampa i ett par andras fotspår i den halvmeterhöga snön de ca 75 metrarna till det lilla lilla utdasset 

med en enkel trädörr som nätt och jämnt går att öppna (pga all snö) så jag kan klämma mig in. Och vet Ni!? Det är förbaskat kallt att gå ut mitt i natten när man är toanödig! Skidbyxorna dras inte på utan jag traskar i underställ och träningskläder med en pannlampa i handen, utan att knyta kängorna, så de fylls med snö och man trampar fel och faller ner i halvmeterdjupa snön och får kämpa sig upp, innan man kommit in på dass, snödränkt och kall önskar jag för ett ögonblick att jag vore någon annanstans. Men ändå glad att jag inte stukat foten eller gjort illa mig på annat sätt. När jag väl kommit in och lagt mig isovsäcken igen sover jag gott.             Under kvällen hade det kommit in tre grabbar som varit på skidtur i ett par dagar och var på väg till Grövelsjön, 13 km skidtur återstod. Fi fasen, det skulle jag aldrig göra. Men de var duktiga och kånkade in mer ved och vatten från sjön. På morgonen hjälptes vi åt att diska och städa efter oss. Och jag önskade de en trevlig tur och att vara försiktiga. 
Mina herrar kom vid 10, som avtalat. De berättade att resan hit denna morgon var lite läskig, det hade visst varit dimmigt bitvis. Skoterturen tillbaka till Lövåsgården var mycket kallare än dagen innan. Även om inte minusgraderna var fler så fanns inte solen med oss idag som kunde värma bara lite grann ens. Det märktes att spåren på leden var igenblåst av snöyran under natten. De såg inte riktigt var det var bäst att köra för att inte åka på nån sten eller i nån grop. Kylan kändes så det stack i låren, men lät bli att börja spänna mig och börja huttra. Det är en konst att kunna slappna av när man egentligen skulle vilja spänna sig och börja frysa. Men det fick jag göra när jag kom in i bilen och fick igång värmen. Så efter en timme var vi framme. Packningen in i bilen och ett stort tack, betalning och varsin Bamsekram fick dessa gentlemän som hjälpt mig. Den ena av dom hade mycket att berätta då han bott och jobbat i Eskilstuna, Torshälla och Västerås. Utan dessa två trevliga pensionärssnubbar 😉 hade jag aldrig lyckats få zonen i Töfsingsdalen.

Visst går det att ta den här med ”lätthet” på sommarhalvåret också, men då gäller det att orka och klara av att vandra eller kanske cykla (vet ej om det är tillåtet) 13 km i fjällmarker utmed vandringsleden från Grövelsjön till Hävlingestugorna. Det är väldigt välmarkerat, så inga problem att hitta. Men det kan vara mer problematisk med mottagningen eftersom det tydligen bara är Telenor och två företag till som har täckning och det är inte Telia!? 

Färden fortsätter med att få bilen tankad på närmaste ställe. Finns inget i Grövelsjön, så det blir en tur till Norge!! Till Elgå. Johejdu, det var ju som att komma in i den ödsligaste cowboystad, saknade bara de där torra gräsbollarna som yr runt här och var. Men jag hittade en zon och ett ställe att tanka på, och fick t o m hjälp att göra det 😊. -Ska du ha full tank? -Jaa, jag måste ju komma härifrån sa jag till svar 😂. Ett par mil från Elgå ligger en av Norges minsta nationalparker. Den tänkte jag också besöka, om det gick. Dålig skyltning när jag till vägen där jag skulle svängt av. Gutulia och en sevärdhetssymbol var det enda som vittnade om att jag var rätt. Men en snövall på 1,5 meter ville jag inte klättra över och sedan försöka ta mig fram flera kilometer i snön. Jag stannade inte ens utan insåg att jag får återkomma när snön är borta. Nu var färdmålet Mora vandrarhem. Det låg några timmar bort. Den här vägsträckan hade sina enormt vackra vyer. Tänk att naturen kan skilja sig så mycket på bara några mil. 

Den här ”omvägen” gav mig i alla fall två norska zoner. Den andra fick jag be ZM göra om till en Monumentzon.

Jag begrep inget av zonnamnet, BåtPåGrunn. Men har fått reda på det i efterhand och låter Er upptäcka det när Ni tar Er dit 😉.

Som sig bör på många av mina utflykter hittar jag nya ställen. Den kommande platsen har jag varit tidigare på för flera år sedan och tänkte; självklart finns det en zon här. Men se där, det gjorde det inte. Bunkris Brandtorn har ingen zon! Hur i…..har man missat detta??? 

Skärpning ZM! Här ska det finnas en zon! 

Här är lokalhistoria och kultur inbäddad i vacker byggnad, fantastisk utsikt, branta trappor för den våghalsige, fikaplats för den mer normalfuntade personen 😝. Och detta ligger precis utmed vägen så det är ingen omväg när man passerar här, beroende på vart man ska…..😱😝😂 om man är turfare eller ej….ja ni vet….

Dagens slutmål närmar sig och det är kväll när jag kommer fram. Och det var nått så oerhört mysigt, välkomnande och skönt att få komma in i ett varmt ombonat hus, med en skön säng och

en varm dusch och sedan rena fräscha kläder. Jag rekommenderar varmt Mora vandrarhem och Gästhem, som ligger sydväst om stan i en liten ort som heter Vinäs.  

Och tystnaden var helt underbar! Inte ens i skogen är det lika tyst. Glömde t o m bort min störiga tinnitus, kom jag på nu i skrivande stund 😂.

Borta bra men hemma bäst. Men vad kul det är ändå att åka runt och uppleva nya platser. Det smids redan nya planer 😉.

Girlpower, sunt förnuft och lite jävlaranamma så kan man det man vill! 

*Fulufjällets Nationalpark *

En lång bilfärd väntade mig denna morgon efter jag lämnat min son på skolan. Kändes lite i mammahjärtat, men jag fick tänka på vad jag förhoppningsvis skulle få uppleva senare under eftermiddagen.                                 När jag passerade Västmanlands gräns till Dalarna så fick jag en känsla att här börjar glesbygdsmarkerna. En härlig känsla 😊. 

Jag körde på utan att stanna för massa zoner utmed vägen eller andra kringelikrokvägar. Lite bensträckarstopp givetvis men de var inte många. Jo, en avstickare till Sågmyra. Ett litet samhälle där jag gick i lekskolan innan vi flyttade till södra delen av Sverige. Det blev känslomässigt med tårar och glädjande minnen. Tog den enda zonen som finns där. Körde genom samhället och kände igen den gamla Ica-butiken. Oj vad många minnen jag har som återkommit till mig då och då under årens lopp. Jag gick in i trapphuset i hyreshuset där vi bodde och tyckte det verkade bekant med färgen på väggarna. Fin grön färg med svartvita små flingor, som var vanligt i slutet av 70-talet att ha på både väggar och golv.                                                 Ååå den lilla fina kyrkan kändes igen och jag ville gärna gått in, men det var stängt. Zonförslag kommer 😉

Även lekskolan och idrottshallen var bekanta byggnader och områden. Det var en minnesvärd omväg.                           Sedan körde jag på i några timmar igen.

Snart framme! 

Nu var det inte långt kvar till vandrarhemmet i Mörkret, nedanför Fulufjällets fot. Snabbt slängde jag in mina saker och gjorde en snabb ompackning och körde iväg igen. Jag ville ha så mycket tid som möjligt vid Njupeskärs vattenfall innan kvällen. Från parkeringen är det en kort promenad till Naturum, restaurang, information och entrén till nationalparken.

Strax utanför Naturum ligger zonen (och den obligatoriska mittizonen bilden 😝)

och härifrån går även vandringsleden till vattenfallet. En promenad på ca 2 km med härliga trollskogslika områden.  

Jag hade redan tidigare förstått att leden är välgången trots all snö. Sommartid går man på några spångar här och var för att inte väta ner skor och fötter. Vintertid syns inte dessa och man får passa sig vart man kliver annars kanske man trampar vid sidan om och….. flunk….så sjunker man ner ett par decimeter. Men snön gör det oxå än mer tungt att gå. Och nu räckte det med ett svagt uppförslut och jag behöver stanna var tjugonde meter för att hämta andan.                                                                               När jag börjar närma mig slutet kommer jag fram till en grillplats. Jag tittar igenkännande runtomkring mig och plötsligt tar det tvärnit för synen. Hoppsan! Där ser jag….Wooow!! 

Den sista biten är en lång och kraftigt brant, så det finns trappor att gå i. Det går inte att gå som vanligt i en, två eller tre trappor knökfyllda med snö. Jag ser spår att nån kanat ner på rumpan, i en trappa!? Ajajaj, det vill jag inte, så jag väljer att gå baklänges. Jag liksom hugger ner tåspetsen mellan stegen och håller mig hårt i trappräcket.                       Sommartid hör man vattenfallet härifrån. Men nu var det tyst, jättetyst, inte ens fåglarna kvittrade idag. Men ååå vad de kommer kvittra till våren!!           Går vidare på träbron som går hela vägen till utsiktsplatsen. 

När jag sett Njupeskär utan snö har det varit en smal strimma vatten som fallit ner. Men med den här mängden is undrar man vart allt vatten kommit från och hur det hunnit frysa på vägen ner. En helt fantastisk syn! 

För några dagar sedan hade jag lyssnat på en podcast om is, isgrottor och frusna vattenfall. Där berättade de om den blåa isen. Vadå blå is tänkte jag, det är väl bara smutsigt och grått. Det blev en riktig WOW- upplevelse, isen var verkligen blå! Riktigt riktigt isblå! Åter igen; helt fantastiskt! Kan nog klämma till med episkt!   

Jag tänkte att strapatsen tar slut vid utsiktsplatsen, men tidigare fotspår sa annat… fortsätt framåt, till det frusna fallet….så jag gjorde likadant. Så långt fram jag vågade. Den tjocka isen under mig var täckt med snö och det bildade en brant backe…. 

…..och ändå kunde jag höra hur rinner vatten under isen till ån. Lite skrämmande tanke ändå.                         Det syntes att någon eller några varit ganska våghalsiga att ta sig fram mot en öppning, i all frusen is, som liknade en isgrotta. Galenpannor tänkte jag i mitt stilla sinne.

När jag står med ryggen mot vattenfallet får jag en annan vacker vy….                       Där jag står, där landar den lilla strimma vatten som faller ner med enorm kraft under sommarhalvåret. Ganska häftigt att stå där med den tanken. 

Rätt som det var så smällde det till med ett DÅN! Nånstans i närheten sprack isen, som det gör när det är kallt. 

Jag bör nog ta mig till lite tryggare plats och går tillbaka till utsiktsplatsen för att ta zonen och äta ett par kalla våfflor. Ja kalla våfflor är bättre än inget när man behöver nått för energins och humörets skull. Just ja, ta zonen, nja det gick ju sådär, eller egentligen inte alls 😕. GPS-strul och min gubbe gick långt uppe på bergssluttningen istället för där jag verkligen var, nere i ravinen. Så efter tre försök gav jag upp. Det var dags att börja gå tillbaka. Skymningen var på intågande och den hade med sig kylan. Jag valde att gå den andra leden tillbaka. Inte helt fel visade det sig. Den var både rolig och jobbig. Det roliga var när stigen blev så brant så jag gjorde som de andra gjort före mig;

Satte mig ner och åkte kana!  Det var så galet kul att jag kämpade mig upp igen, på knä, för att göra det en gång till. 

Skrattet måste ekat lång väg, för jag höll inte igen på det roliga. (Sorry, om uppladdningen är dålig)

Väl på fötter så gick jag vidare och hamnade snart i det jobbiga. Det måste varit en myr jag gick igenom. Var och varannat steg sjönk jag genom snön ner till knäna. Det var så grymt jobbigt att jag kröp några meter för att spara krafterna. Här hade det inte varit fel med snöskor och komma fortare fram på den ca 150-200 meter sträckan det gällde. Slutligen kom jag till Naturum och parkeringen och kunde lasta in mig och ryggsäcken i bilen och köra till en värmande dusch och lite mat i magen.       Till en början var jag helt ensam på vandrarhemmet, men fick snart en engelsman att prata lite med. Kvällen blev tidig för mig och jag somnade gott inför ett nytt äventyr nästa morgon. 
Tack för den här gången Njupeskär och Fulufjällets nationalpark. 

*Tyresta nationalpark *

För ett par veckor sedan hade jag ärende till huvudstaden och planerade givetvis in några zoner att ta. När jag var klar med det jag skulle göra körde jag till Tyresta och tog nationalparkszonen. Nedan en bild hur det såg ut från den platsen med parkering i ryggen. 

Och en mittizonen screenshot 😊.

Den är mycket lättillgänglig.                   Det finns en massa leder att gå runt i parken och jag siktade in mig på att åtminstone gå runt sjön. Några meter från zonen finns Naturum, väl värt ett eller flera besök, med mycket info om de flesta nationalparkerna i Sverige, massa info om djur och natur, samt en mycket trevlig personal som jag pratade med ett bra tag. Berättade om mitt ärende hos dom och om Turf, att det finns en zon mitt ute i brandområdet. Hon visade mig en detaljerad karta och sa att terrängen är mer för ”hardcore” personer. Men jag är som jag är och ger inte upp för lite motig info, men har med mig det i baktanken. Nu måste jag fylla på med lite ätbart från det tillfälliga fiket, den ordinarie är under renovering. Vatten och en rejäl macka att äta på vägen. Vandringen börjar….
I Stockholmschatten blir jag välkomnad som en storturfare. Va!? Var? Vem? Jag? Nähäää, han måste tagit fel på person. Jag som sällan kommer över 50.000 p i omgångarna är ju ingen storturfare 😉

Jag går i mina egna tankar och missar den första zonen och får gå tillbaka en liten bit. 

Vid den andra zonen var det dags att byta spår. Det kändes att denna, fortfarande välgångna leden, mer var för de som tycker om att gå lite längre än den första vardagsetappen. Det tar sedan stopp vid en liknande vändplan och en skylt möter mig med information om brandområdet. 

Komfortetapperna lämnas och etapp 3 inleds nu på en liten slingrig stig. Fotspåren blir färre och markeringen utmed leden sitter på träd och stolpar och jag får allt hålla ögonen öppna efter dessa orangea små trekanter så man inte går fel.

När jag gått en bit på stigen öppnar sig plötsligt en helt ny vy. Som en ridå går upp visar sig brandområdet med kvarstående döda träd här och var med sina spretiga grenar. Andan går ur mig.   Jag har aldrig sett nått liknande. 

Området är enormt och långt därborta skymtar det gröna tallar och granar. Och nånstans i detta virrvarr finns det en zon jag vill ta.

Ska jag klara det?

Jag fortsätter vandringen på stigen/leden och tittar noga om det finns en öppning bland allt sly, om det ser något mer lättgånget ut, för att ge mig in i trasslet så nära zonen det går. Enligt kartan är det en del träsk här och var, och det vill jag gärna undvika. Men så ser jag en möjlighet. Jag viker av stigen uppmot en höjd och sedan ganska rakt på, det är ca 300-400 meter från stigen till zonen. Japp, därute ligger den… Nu är det sista etappen som ska klaras av.                   

Jag kliver rätt ut i bushen och det är tätt med sly. Mycket, mycket tätt. Går under, viker undan, klättrar över, har svårt att få in en bra riktning och bestämmer mig snart för att vända tillbaka, trots att jag är så nära. Men jag vill inte riskera att göra mig illa, gå hur fel som helst, bli lätt panikslagen och att gå i mörkret eftersom det började bli lite sen eftermiddag ca kl 15.                                 Men jag bestämde mig ändå att detta ska fixas en dag! Så gick jag tillbaka samma väg jag kom, nöjd med mitt försök och mitt beslut. 

Den sista zonen runt sjön togs och jag fick se  ett nyfruset vattendrag, så vilsamt men ändå spännande och fascinerande för ögat.

Så en vandring på ca 2,5-3  timmar gav mig fyra unika och ett måste att återkomma.  I’ll be back!!

Funderade de närmaste dagarna på att den bästa tiden att komma tillbaka är nog på vintern. Dels så är marken relativt frusen för att inte bli så blöt om fötterna, man ser bättre vart man är i omgivningen och vart man går, var man sätter sina fötter, eftersom det inte finns gräs eller grönskande löv på sly och småträd som växt upp. Och mindre risk att bli attackerad av insekter och marklevande otäckheter som ormar, hua!!

Återbesöket blev överraskande snart. Två veckor senare fick jag ledigt ett arbetspass och Lasse tyckte vi skulle åka till Stockholm och besöka ett par Världsarv och göra ett försök tillsammans i Tyresta nationalpark. Jaaaa!! Vadå försöka, SvåraZonen SKA tas denna gång!! Ingen tid att passa, hela dagen med bra väder, bästa tryggaste sällskapet. What can go wrong!???

Så vi går denna söndag samma väg som jag gick förra gången. 

Men vi gick en liten bit längre än där jag vek in första gången. Bilden ovan visar att Lasse är max 50 meter från mig, syns han? Och ungefär mitt i bild vid horisonten ligger zonen. Några hundra meter att ta sig dit.

Och jag är så tacksam att jag har världens bästa med mig. Jag är ganska klumpig och ovig med termobyxor så jag behöver en pålitlig hand som hjälper mig över stock och sten. Bokstavligen balanserade vi över sköra nedfallna träd och jag hasade nerför lite för höga stenar än att bara kliva eller hoppa nerför, höjdrädd som jag är. Tycker t o m det är obehagligt att stå på en stol.

                                                             Emellanåt hittade vi öppningar med utsikt som påminner om fjällvärlden. 

Slutligen efter ca 30-45 minuter kom vi fram och jag jublade! ”Jag är kuuung! Nä, det kan jag inte vara, drottning då 😂” Svårazonen är tagen! Jag kanske är lite ”hardcore” ändå  😂                                 Men vad bra att inte behöva vänta på blocktiden och lämna över den till den andra, utan båda får den samtidigt. Bra det här med assist 😀!

En kort vila innan vi ger oss tillbaka. Snälla, inte samma väg ber jag och Lasse bara skrattar åt mig. Nä, vi tar en kortare sträcka tillbaka och det tar ca 15 minuter till stigen. 

Väl tillbaka på rätt spår börjar jag känna av smärta i högerknät. Vilken tur jag haft att inte (diagnos) löparknät (hur kan man få det utan att springa!? 😱😉) vaknade till liv mitt i smeten, då hade jag blivit tvungen att avbryta ytterligare en gång och knappt kunna ta mig tillbaks. Tack för det knät! Bitvis haltade jag till bilen. 

Vi har båda trampat igenom den snötäckta tunna isen ner i lera, slagits med pinnar och grenar som värsta slalomåkarna, blivit dyngsur och riktigt skitit om byxorna. Men vi hade ett jäkla gott humör hela tiden. Det här var ett kul äventyr!! 

På Velocipedryttarens Instagram fick vi sedan en kommentar av ett par vi mötte, det var tydligen en bekant till Lasse. De kände inte igen varandra 😂 när vi mötte dom axel mot axel på stigen. Vi hörde deras röster där vi stod och tittade på utsikten i zonen, trots att vi var flera hundra meter från varandra, men de syntes inte. Oj vad de måtte undrat vad vi, (ehmm okej, främst jag), var för tokiga som tjoar mitt i skogen. 

Utan Dig kära Lasse hade jag inte klarat av det lika bra!!

*Färnebofjärdens Nationalpark*

Jag fortsätter min resa från Hamra nationalpark på E45 mot Sveg. En resa som planeras ta ca 45 minuter. Det smårengnar och vägen är isig. Vilket får mig att väldigt snart känna att det är halt. MYCKET, MYCKET halt. Bilen går inte att styra, den glider hit och dit och hjärtat sitter flera gånger i halsgropen. Hastigheten sjunker raskt till max 40Km/h. E45 har inga räcken varken på sidorna eller några mitträcken. Några mötande bilar håller oxå låg hastighet och jag förstår att jag ska fortsätta med det. Det är bland det läskigaste jag varit med om i bilkörning! Inser att det inte kommer ta 45 minuter utan ett par timmar till Sveg. Bättre det än att hamna i diket. Jag vill komma hem helskinnad och krama om min son. Så tänker jag för att hålla ner hastigheten.                         Min plan var att ta en promenad i Sveg och ta ca fyra fem turfzoner. Men när jag kommer fram till rastplatsen och allt är glashalt väljer jag att avstå. Ruggigt och grått är det och sinnesstämningen är något dämpad. Halkar dock ut för två zoner för att ta Jämtland som region. Frisk luft och röra på sig lite efter en tur i tvålkoppens halkiga värld var inte helt fel. Jag köper en snabblunch vid en bensinmack och resan fortsätter mot Söderhamn. Till och från ruskigt läskigt halt. Lastbilar står på rad och kommer inte vidare, påminner mig att fortsätta köra lugnt. Några bensträckare och några unika zoner innan jag kommer fram till ett större delmål. Världsarvet på Hälsingegården Erik-anders. 
Parkerar vid en rad med brevlådor och kliver ur med en känsla av besvikelse. Var det inte mer än ett gäng röda hus med vita knutar!?? Hittar ingen information om gården och infocentret är stängt. Går ändå runt gården för att se vad det fantastiska ska vara, men finner inget. Inte ens några bilder blev tagna. Det blir en issue när jag kommer hem. Såg flera Hälsingegårdar som jag åkte förbi och någon av dessa måste ju visa något mer än denna plats.

Zonen AndersErik har bytt plats och fick ett namnbyte till JonLars.

Nu är det inte långt kvar till Söderhamn där jag ska checka in på vandrarhemmet. Solen är på väg ner och jag slänger snabbt in grejorna och kör igen. Mot kusten och ett par gula zoner. Varför är de det??                                                       Vägen blir mindre ju längre ut jag kommer. Det blir till en grusväg och väglaget är fortfarande blöt isväg som slingrar sig genom skogen och avslutas med en rejäl nerförsbacke innan parkering till naturreservatet. Det står en bil där, så nån är ju här om jag behöver hjälp, tänker jag och kör ner.

Byter kängorna till broddskorna. Det bli en kort promenad till badplatsen och en sista skymt av solnedgången.

Zonen ligger en bit in i skogen och med pannlampans ljus klättrar jag uppför kullen i kolsvarta mörkret.

Planen var att jag skulle gå ett par kilometer till udden, men det känns inte bra att göra det i mörkret och jag beslutar att gå tillbaka till bilen. Har nu i alla fall en anledning att återkomma vid bättre väder 

Med tungan rätt i mun ska jag köra uppför den glashala backen. Försöker köra mot kanten för att ha fäste i snön, men bilen tappar fästet och glider bakåt. Jag kliver ur och går till gruslådan som står tio meter bort, för att ösa grus under däcken. Men det finns inte ett enda gruskorn!! Vad ska jag göra nu!? Tänker till och letar fram grenar och kvistar att placera under däcken. Det funkar inte och bilen hamnar på sned över hela vägen med ena bakhjulet 20 cm från ett djupt dike. Förstår att jag inte klarar detta själv och behöver hjälp.

När jag gick tillbaka till bilen från stranden hörde jag någon rista en matta. Nu kom det till hjälp. Det finns någon här, i nått hus i skogen. Ser nån lampa lysa och går genom skogen åt det hållet. Glädjen närmar sig när jag ser att det är ett fritidshus! Går fram och knackar på altandörren. En äldre man tittar fram och jag ropar att jag behöver hjälp. Han öppnar och jag förklarar vad som hänt. Lite lätt irriterad kliver han i skor och jacka och hämtar sin syster i andra huset. De kör ner till min bil, ca 300 meter, och ser att jag faktiskt ligger illa till. De hämtar två hinkar med grus och hivar det under framhjulen. De puttar på bilen medans jag kör och kommer upp några meter innan jag tappar fästet igen. Jag kliver ur och tänkte säga att de får prova köra upp, när jag ser bilen glida neråt. Tar ett par snabba steg och försöker sätta mig men hinner inte. Jag faller omkull och ser den öppna bildörren komma mot mig och hinner på en hundradels sekund tänka; hoppas jag får plats under dörren utan att den skrapar mig. Jag hamnar på rygg och känner hur jag kanar med bilen ner att par meter innan jag tar stopp. Bilen fortsätter och jag känner att vänster framdäck rullar över min fot. Snopen och skärrad! Jag blev just överkörd av min egen bil!!! Känner att foten är hel och jag är helskinnad men med blöta grusiga kläder står jag plötsligt upp och bilen är uppkörd. Mannen var snäll och tog den sats han kunde få och körde upp bilen längst upp på backen. En kort återhämtning och världens bamsekramar och Stort Tack till de båda för hjälpen och körde jag tillbaka till vandrarhemmet. Fortfarande skärrad och väldigt trött efter en varm dusch och ett mål mat somnade jag gott.

En tidig morgon packade jag nu ihop mina pinaler och skulle nu åka hemåt. Jag hade ett stort stopp kvar att göra. Några bensträckare senare kom jag till Gysinge, ett fint område att promenera i

och sedan Färnebofjärdens naturreservat. 

En hel del folk med kikare var där, fågelskådare. Tyvärr fick jag inte den där feel-good-känslan som jag väntade på.
Lätt moloken körde jag en bit mot sista zonen i Gysinges utkant, nu har jag hemlängtan. 

En promenad på en gammal banvall, solen sken och det var lugnt. Tyst. Själv. Känslan av feel-good börjar krypa fram i takt med spänningen av vad jag ska få möta. Visste att det var nån gammal bro med valv. 

Sen kommer den, BRON, wooow!! Sååå häftigt!

Synen. Området. Vädret. Tystnaden. Solen. Stillheten. Helt mållös går jag nerför den branta banvallen. Över stängslet in i hagen som finns på båda sidor om banvallen. Det här var det jag sökte, den här upplevelsen, överraskningen….Nu mår jag sååå bra!!

Det finns två broar, den andra har fyra valv och är hel fantastisk och ger en magisk känsla.                                           

Mitt på bron finns en gul unik zon. Den blir min, denna vackra soliga sköna januaridag. 

Utsikten är helt fantastisk över Färnebofjärden. Gissa om kameran går varm??

Även vid den här bron går jag nerför den ännu större och brantare vallen och promenerar i hagen utmed vattnet och hittar en plats att sätta mig på. Med solen i ansiktet njuter jag maximalt! Nånstans finns hemlängtan, men ändå är den som bortblåst och energidepåerna fylls. Hade jag haft med mig hängmattan och lite mat så hade jag stannat kvar en längre stund. 

En mycket vacker bro vid ett vackert ställe. Nu har jag minnen från olika vinklar och vrån. Rekommenderar er att åka hit. Jag återkommer mer än gärna och har fler platser att upptäcka kring Färnebofjärden. Längtar redan tillbaka!!