*Färnebofjärdens Nationalpark*

Jag fortsätter min resa från Hamra nationalpark på E45 mot Sveg. En resa som planeras ta ca 45 minuter. Det smårengnar och vägen är isig. Vilket får mig att väldigt snart känna att det är halt. MYCKET, MYCKET halt. Bilen går inte att styra, den glider hit och dit och hjärtat sitter flera gånger i halsgropen. Hastigheten sjunker raskt till max 40Km/h. E45 har inga räcken varken på sidorna eller några mitträcken. Några mötande bilar håller oxå låg hastighet och jag förstår att jag ska fortsätta med det. Det är bland det läskigaste jag varit med om i bilkörning! Inser att det inte kommer ta 45 minuter utan ett par timmar till Sveg. Bättre det än att hamna i diket. Jag vill komma hem helskinnad och krama om min son. Så tänker jag för att hålla ner hastigheten.                         Min plan var att ta en promenad i Sveg och ta ca fyra fem turfzoner. Men när jag kommer fram till rastplatsen och allt är glashalt väljer jag att avstå. Ruggigt och grått är det och sinnesstämningen är något dämpad. Halkar dock ut för två zoner för att ta Jämtland som region. Frisk luft och röra på sig lite efter en tur i tvålkoppens halkiga värld var inte helt fel. Jag köper en snabblunch vid en bensinmack och resan fortsätter mot Söderhamn. Till och från ruskigt läskigt halt. Lastbilar står på rad och kommer inte vidare, påminner mig att fortsätta köra lugnt. Några bensträckare och några unika zoner innan jag kommer fram till ett större delmål. Världsarvet på Hälsingegården Erik-anders. 
Parkerar vid en rad med brevlådor och kliver ur med en känsla av besvikelse. Var det inte mer än ett gäng röda hus med vita knutar!?? Hittar ingen information om gården och infocentret är stängt. Går ändå runt gården för att se vad det fantastiska ska vara, men finner inget. Inte ens några bilder blev tagna. Det blir en issue när jag kommer hem. Såg flera Hälsingegårdar som jag åkte förbi och någon av dessa måste ju visa något mer än denna plats.

Zonen AndersErik har bytt plats och fick ett namnbyte till JonLars.

Nu är det inte långt kvar till Söderhamn där jag ska checka in på vandrarhemmet. Solen är på väg ner och jag slänger snabbt in grejorna och kör igen. Mot kusten och ett par gula zoner. Varför är de det??                                                       Vägen blir mindre ju längre ut jag kommer. Det blir till en grusväg och väglaget är fortfarande blöt isväg som slingrar sig genom skogen och avslutas med en rejäl nerförsbacke innan parkering till naturreservatet. Det står en bil där, så nån är ju här om jag behöver hjälp, tänker jag och kör ner.

Byter kängorna till broddskorna. Det bli en kort promenad till badplatsen och en sista skymt av solnedgången.

Zonen ligger en bit in i skogen och med pannlampans ljus klättrar jag uppför kullen i kolsvarta mörkret.

Planen var att jag skulle gå ett par kilometer till udden, men det känns inte bra att göra det i mörkret och jag beslutar att gå tillbaka till bilen. Har nu i alla fall en anledning att återkomma vid bättre väder 

Med tungan rätt i mun ska jag köra uppför den glashala backen. Försöker köra mot kanten för att ha fäste i snön, men bilen tappar fästet och glider bakåt. Jag kliver ur och går till gruslådan som står tio meter bort, för att ösa grus under däcken. Men det finns inte ett enda gruskorn!! Vad ska jag göra nu!? Tänker till och letar fram grenar och kvistar att placera under däcken. Det funkar inte och bilen hamnar på sned över hela vägen med ena bakhjulet 20 cm från ett djupt dike. Förstår att jag inte klarar detta själv och behöver hjälp.

När jag gick tillbaka till bilen från stranden hörde jag någon rista en matta. Nu kom det till hjälp. Det finns någon här, i nått hus i skogen. Ser nån lampa lysa och går genom skogen åt det hållet. Glädjen närmar sig när jag ser att det är ett fritidshus! Går fram och knackar på altandörren. En äldre man tittar fram och jag ropar att jag behöver hjälp. Han öppnar och jag förklarar vad som hänt. Lite lätt irriterad kliver han i skor och jacka och hämtar sin syster i andra huset. De kör ner till min bil, ca 300 meter, och ser att jag faktiskt ligger illa till. De hämtar två hinkar med grus och hivar det under framhjulen. De puttar på bilen medans jag kör och kommer upp några meter innan jag tappar fästet igen. Jag kliver ur och tänkte säga att de får prova köra upp, när jag ser bilen glida neråt. Tar ett par snabba steg och försöker sätta mig men hinner inte. Jag faller omkull och ser den öppna bildörren komma mot mig och hinner på en hundradels sekund tänka; hoppas jag får plats under dörren utan att den skrapar mig. Jag hamnar på rygg och känner hur jag kanar med bilen ner att par meter innan jag tar stopp. Bilen fortsätter och jag känner att vänster framdäck rullar över min fot. Snopen och skärrad! Jag blev just överkörd av min egen bil!!! Känner att foten är hel och jag är helskinnad men med blöta grusiga kläder står jag plötsligt upp och bilen är uppkörd. Mannen var snäll och tog den sats han kunde få och körde upp bilen längst upp på backen. En kort återhämtning och världens bamsekramar och Stort Tack till de båda för hjälpen och körde jag tillbaka till vandrarhemmet. Fortfarande skärrad och väldigt trött efter en varm dusch och ett mål mat somnade jag gott.

En tidig morgon packade jag nu ihop mina pinaler och skulle nu åka hemåt. Jag hade ett stort stopp kvar att göra. Några bensträckare senare kom jag till Gysinge, ett fint område att promenera i

och sedan Färnebofjärdens naturreservat. 

En hel del folk med kikare var där, fågelskådare. Tyvärr fick jag inte den där feel-good-känslan som jag väntade på.
Lätt moloken körde jag en bit mot sista zonen i Gysinges utkant, nu har jag hemlängtan. 

En promenad på en gammal banvall, solen sken och det var lugnt. Tyst. Själv. Känslan av feel-good börjar krypa fram i takt med spänningen av vad jag ska få möta. Visste att det var nån gammal bro med valv. 

Sen kommer den, BRON, wooow!! Sååå häftigt!

Synen. Området. Vädret. Tystnaden. Solen. Stillheten. Helt mållös går jag nerför den branta banvallen. Över stängslet in i hagen som finns på båda sidor om banvallen. Det här var det jag sökte, den här upplevelsen, överraskningen….Nu mår jag sååå bra!!

Det finns två broar, den andra har fyra valv och är hel fantastisk och ger en magisk känsla.                                           

Mitt på bron finns en gul unik zon. Den blir min, denna vackra soliga sköna januaridag. 

Utsikten är helt fantastisk över Färnebofjärden. Gissa om kameran går varm??

Även vid den här bron går jag nerför den ännu större och brantare vallen och promenerar i hagen utmed vattnet och hittar en plats att sätta mig på. Med solen i ansiktet njuter jag maximalt! Nånstans finns hemlängtan, men ändå är den som bortblåst och energidepåerna fylls. Hade jag haft med mig hängmattan och lite mat så hade jag stannat kvar en längre stund. 

En mycket vacker bro vid ett vackert ställe. Nu har jag minnen från olika vinklar och vrån. Rekommenderar er att åka hit. Jag återkommer mer än gärna och har fler platser att upptäcka kring Färnebofjärden. Längtar redan tillbaka!!

* Hamra Nationalpark*

Åter några lediga vardagar. Jag ser min chans och tar den. Packningen och resrutten är klar, så jag börjar köra norrut. Första målet är Dalahästen som jag åkt förbi tidigare nångång och har väl tyckt att det är väl inget och se. Men passar på att ta zonen en gång för alla. Döm om min förvåning när jag inser hur bigbautastor den faktiskt är!! Stort som ett höghus!

Grått och ruggigt är det, men finner ändå det gråa som en fin färg. Snön ligger men inte är det mycket, ett par decimeter bara. Jag kör och kör….                                   I Noppikoski, låter som man är väldigt långt upp i Norrland, men är ju inte ens halvvägs, när jag behöver och tar en paus, och givetvis en zon till. Det blir några unika på den här färden. Jag är inte på långa vägar ute efter hundratalet nya zoner. Bara några stycken, som jag kan ägna tid åt och får uppleva istället för att jäkta igenom. Kvalité framför kvantitet. Jag kommer väldigt nära med bilen vid naturrastplatsen, men en stooor snöhög är i vägen och jag kliver ur bilen för en välbehövlig bensträckare. Mina varma fötter kliver ut i snön, sjunker ner lätt och får snö innanför kängorna. Bara tömma ur och låta fotfläkten torka skorna och vristerna resten av färden, åtminstone till nästa stopp.

Åååhh, äntligen framme vid ett av mina delmål på färden! Så jätteskönt att få gå in i skogen och följa stigen, höra vattnets forsande som får ett mer dånande ljud ju närmare jag kommer. 

Det här är Hylströmmen och zonen heter Hylströmshäng.

Jojoo, det kändes att det var en hängbro, den vajade när jag gick på den. Men det var precis det här jag ville se.

Visst, det finns större och mer magnifika forsar och som är så ofantligt, ofattbart gigantiskt som alla vill se. Men jag gillar det som är lite mindre, det är också sevärt. Självklart vill jag se Tännforsen med, men vid ett annat tillfälle.

Jag har en bit kvar att köra innan jag är framme vid Fågelsjö, där mitt vandrarhem ligger för natten. Jag väljer att åka genom Los, det blir en längre väg men vad gör det? Jag har ingen tid att passa. 

Skog utmed båda sidor om vägen, marken är täckt med snö. Och jag tycker det är så rofyllt med denna vy. Den vita snön möter de mörka tallarna som sträcker sig upp mot en ljusgrå disig himmmel. Det är alldeles stilla, men ändå fullt av liv därinne som inte syns.

Slutligen kommer jag fram till Fågelsjö som skyltar med ett Världsarv, Hälsingegården Bortom Åa. Jag kan ingenting om Hälsingegårdar, för det intresserar mig inte. Men när jag kör igenom det lilla lilla byn, ser jag hur gulligt det är. Hälsingegården är tyvärr inte öppen. Men jag rekommenderar att komma hit!                               Vandrarhemmet är stort och jag är alldeles själv i det gigantiska tvåplanshuset. Inredningen är gammal och lantlig. Duger för mig. Jag packar upp det nödvändigaste och ger mig strax ut igen. Jag vill till Hamra nationalpark. När jag kliver utanför dörren glöder himlen och jag styr kosan mot Bortom Åa igen, där solen är på väg ner.

Gården är stor och öppen, huset till höger är det gamla gårdshuset innan det vänstra byggdes till. När jag nu läst in mig lite på dessa gårdar förstår jag vad de vill visa. Nu skulle jag gärna göra ett par besök. Just Bortom Åa har endast öppet på sommaren. Hälsingegårdar finns det gott om här i området och Stenegård har öppet året runt. 

Ååå, plattan i botten nu är det bråttom. Vill se den sista stunden av solnedgången vid Hamras snöflinga, den första av de svenska nationalparks symboler som placerats ut.                           Jag skyndar långsamt när jag parkerat vid entren, för det är riktigt halt på den handikappvänliga rampen som leder runt i området. Efter ett par hundra meter ser jag DEN!  Jihaaa! 

Det är bara jag här, med skogen och solens sista färgglada sken.

När jag återvänder till Fågelsjö vandrarhem, sätter jag mig i fåtöljen och känner mig nöjd med dagen. Trött och nöjd. Nu ska det bli skönt med en god natts sömn.

Vaknar tidigt och är så nyfiken på hur Hamra nationalpark ser ut i dagsljus. Packar iväg mig och kör dit igen för en promenad och till den andra zonen, Myrslingan. 

Jag hittar en plats där jag känner att jag vill vara en stund och se solen vakna till liv. Packar upp och strax ligger jag i en hängmatta och har det skönt.

Men tyvärr inte så länge som jag ville. Det droppar, och det är inte från träden. Nää, solen var visst inte på sitt bästa humör och lät sig övervinnas av regnet, och jag vill inte bli blöt och kall. Så jag får snabbt packa ihop mina grejor och vandra tillbaka till bilen.

Det blev ett snöpligt slut på det här besöket, men kändes ändå okej att börja köra mot Sveg och Söderhamn i god tid för nya platser att upptäcka.

*Garphyttans nationalpark *

Enligt SMHI skulle det bli helt okej väder för att vara ute. Så jag packar iordning mina pinaler direkt efter frukosten och ger mig iväg till Laxå för några unika zoner. 

Det är ruskigt halt på vägen och jag kommer knappt uppför den yttepyttelilla backen från Röfors vandrarhem ut på vägen. Jag passerar en cyklist med god marginal och hoppas innerligt att denne har dubbdäcken på.                                    Det är riktigt grått ute denna morgon och det faller ner smått snöblask. Tack för den prognosen 😣                             Känner mig bekväm och vill inte ut och gå och bli alltför blöt. Parkerar så nära jag kan zonen Gamlativägen och går urrigt till och från den. Temperaturen är ändå ganska okej. Kör vidare till Ica butiken. Får tips om att vattentornet ska vara sevärt och även kyrkan. Så jag gåturfar mig dit.

Oj vad fin den var! Absolut sevärd!

Medans jag tar de första zonerna tilltar snöblasket, och flingorna är stora som dasslock. Men som jag fick reda på i PMchatt så har ju inte ett ruggigt väder hindrat mig från att gå en runda. Sagt och gjort går jag runt och känner mig på G. Bara en till, och den där och så tar jag den omvägen dit för att sedan avsluta med vattentornet….Jaa Ni vet hur det går till…

Men nu var jag riktigt riktigt dyngsur, det bokstavligen rann om min vinterjacka.

Körtiden till Garphyttan är ca en timme. Hänger av mig jackan över passagerarsätet och riktar allt blås på jackan och hoppas den blir åtminstone liiite torr tills jag är framme. På vägen till Garphyttan avtar nederbörden helt.

Döm av min förvåning och glädje att jackan faktiskt var helt torr när jag slutligen var framme. Drar fram vinterbyxorna som jag dagen innan byxbakklättrat nerför ett berg vid Tivedens nationalpark. Lite smutsiga, men det spelar ingen roll,  det värmer väl det med 😁. In på toaletten som är precis invid parkeringen, så slipper jag krångla med påklädning i bilen. Jag valde att börja med zonen längst bort, Svensbodaberg. Ska jag ta vandringsleden eller vägen? 

Att vandra på leden skulle ta mycket längre tid, pulsa i snö och något krävande vandring. Nää, jag väljer att gå på vägen. Saknaden av sonen växer sig stark och jag vill få detta undanstökat. Jag går på och det tar sin halvtimmes promenad. Hittar in till zonen och får lite lätt fjällfeeling när jag ser utsikten.

Går tillbaka samma väg jag kom och lägger märke till flera spår av skogens djur. Älg, nått hjortdjur,  ev en räv.

Nationalparken ser inte så vidare fin ut nu med snöblask och mörka träd överallt. Så det är nog allt i grönskans tider som den visar sig från sin bästa sida. Av alla picknickplatser att döma, så är det nog en populär och fin plats att vara på vid bättre tidpunkt. Glöm då inte picknickkorgen! 

Nu kurrar det rejält i magen och jag behöver få i mig lunch. Snabbt går det på nått hamburgerhak men nu går det fortare att fixa det själv. Värma på medhavd rejäl mat. 

Ris, majs och olivfyllda köttbullar steks över gasolköket. Dricka:hemmagjord citrondricka, sött surt och gott. Mmm, efter två små portioner är jag mätt i magen och packar ihop mina saker och drar av mig de varma byxorna och jackan. 

Oh shit, jag glömde ju nästan att ta Garphyttans NPzon!!

Det är det sista jag gör, och med en sån fin form på zonen måste man ju pricka in mitten. Hur ser det ut just där?

Det är så oerhört mysigt och skönt att vara för sig själv i skog och mark och få fylla på energidepåerna och lugnet i kroppen. 

Men nu körde jag raka vägen hem och hämtade min gosse på skolan, några timmar tidigare än planerat. 

Det bästa som ändå finns är att få lugna ner saknaden av sitt barn och njuta av det vi har tillsammans. 

Detta är livet, på två olika sätt.

* Tiveds nationalpark *

Äntligen bär det av till Tiveds nationalpark denna tidiga morgon, då jag startar bilen 06.40 hemmavid.       Planeringen har pågått några dagar. Hade lite beslutsångest innan jag bestämde mig för att det var hit jag skulle styra kosan. (Ett par andra nationalparker finns nära, men de får sitt besök senare av mig) Vädret skulle vara bäst här. Men väderleksrapporten har därefter ändrat sig mot sämre väder för var dag. Men det har ändå känts som att det är till Tiveden jag skulle, trots varningarna om 15 cm blötsnö och vindar upp mot 20m/sek.                                       För i mig har jag hela tiden haft ett lugn som säger, kör på, du fixar det innan ovädret kommer.

Så då körde jag ett par timmar och stannade till på ett par ställen jag var nyfiken på. Anlände till en av  Tivedens nationalparksentréer och det visade sig vara rätt plats direkt. Först en stor hal parkering att gå igenom till info-insynsskydd-vindskydd-nästanbyggnaden och ta en kort promenad till zonen.                              Hade fått tips och även tänkt tanken själv att jag skulle köpt ett Telia kontantkort för bättre mottagning, men fortfarande den här lugna känslan inombords, det löser sig. Jag har ingen brådska härifrån,  jag kan traska omkring och vänta på ”ZoneTaken”. 

Mmmm, mottagningen var lurig. Tog nån minut eller ett par innan zonen blev grön. Puh! Yesss!                                   Första nationalparkszonen!

Nu vågar jag inte stänga av appen. Kör vidare till en närliggande parkering för att ta mig till Stora Trollkyrkan. Det ska tydligen vara en lite kämpig promenad. Drar på mig skidbyxorna och tjockvantar och det nödvändigaste i lilla ryggsäcken.  Powerpack, Snickers, dricka, handvärmare. Trots att det inte är så långt att gå, max ett par kilometer, så kan vad som helst hända. Snubbla, stuka foten så man blir kvar i skogen ett tag. Då ska jag klara mig en stund innan hjälp kommer. Men jag är ju väldigt försiktig när jag är ute och går, så det borde inte hända någonting. Men man vet aldrig…. Vandringen går utmed sjöar och på spångar, upp på bergsknallar, som är utplanade av istidens vandring för massvis med år sedan. Nerför hällarna, som är klädda med tallrötter och utnyttjas som trappsteg för att inte halka.

Följer den markerade leden, samt fotspåren som gått här dagen innan ser det ut som. 

Trädens kronor vicshar ovanför mig i den hårda blåsten, men som den markgående figur jag är så når inte den värsta blåsten mig. Trädkronorna tar den stora smällen. Lyssnar på ljuden och det knarrar och brakar. Hmmm, ska nog inte stå stilla just här. Gammal skog med gamla träd som kan falla. Det syns…

Snart kommer den sista skylten om att jag snart är framme vid Stora Trollkyrkan, 100 meter! Och det har inte varit så jobbigt att gå som jag blev varnad om.

Hooooppsan! Nuuu går det rätt uppför ett stenberg. Markeringarna är med ett par meters mellanrum för att visa rätt väg. Ah, det där ser väl okej ut tänker jag. Går upp och försöker ta mig ut på vänstra sidan. Bah! Nu kommer höjdrädslan! Och att vara några decimeter från kanten till stupet!! Det är döläskigt! Jag vågar inte gå vidare. Rädd att få panik och inte kunna ta mig vidare. Backar och tittar…nä för tusan, jag vågar inte!

Chattar lite och tittar igen. Men jag borde väl känna mig tryggare om jag går mellan stenblocken på höger sida om pricken? 

Jo, jag gör ett försök, jag är bara några meter från zonen, ge inte upp nu!               Ett steg åt gången och tanken undrar hur fasen ska jag lyckas komma ner sen? Klyschan säger: Ner kommer man alltid. Hmmm…

Precis uppe och knappt rätat upp kroppen hör jag ”TakingZone” och jag brister ut i ett JAAAA!!

Strax ser jag var den verkliga taken ska tas.

Däruppe!

Har jag nu tagit mig hit så ska jag verkligen dit också!  Uppför trappan går bra. 

Trodde dock att vyn skulle vara mer, men blev paff, bara skog skog skog runtomkring mig. Jaha, det var det det.


Trappan är bra brant och jag sätter mig på rumpan och kliver ner. Det känns helt enkelt lättare och tryggare då. Nerför stenberget blir det också byxbakåkning och klämmer mig igen det trånga partiet som gick bra att gå upprätt på väg upp. Nu börjar den fasta marken kännas nära…och jag kan tryggt gå tillbaka till bilen och känna mig nöjd. Det har nu börjat snöa lite lätt och det känns helt okej att åka och handla lite och sedan kura ihop sig på vandrarhemmet med en kopp varm choklad och bananchips att knapra på.

Imorgon bär det av till Garphyttans nationalpark. 

Lugn och ro här och där

Vissa perioder i livet behöver kropp och knopp ta det lugnt.

Jag är inne i en sådan period nu. Att turfa mycket har jag lagt bakom mig sedan en tid. Hetsjakten på poäng, rankar, medaljer etc blev ett stressmoment. Så jag trappade ner, rejält. 

Det här året har poängen hållt sig runt 20-30000 max per omgång. Jag har inga långsiktiga eller kortsiktiga mål längre. Målen kommer vartefter jag turfar.

Siktet har många gånger hellre varit på att ha zonerna som ett utflyktsmål för att få en lugn stund för mig själv. Då blir det landsbygdszoner som gäller. Och flera utflykter har det blivit, under det gångna året, för att önska fler zoner. Och det har det blivit, väldigt glädjande.

För alla tycker inte det är trevligt att trängas och stressas i stan/samhället, även om det är trevligt att träffa turfare och utbyta några ord då och då.

Vi lever ett så hetsigt liv idag och flera mår inte bra av det. Att få hitta sin nivå och ta det i sin takt är värt oerhört mycket oavsett vad det gäller.

Det var roligt med höga poäng och äga massvis med zoner etc så länge det varade. 

Men att få lunka fram på grusvägen och mötas av en liten, liten grillplats vid vattnet i solnedgången och se molnens framfart bli ett dramatiskt skådespel, kan vara spännande nog en kväll. 

Hyndevadsån som bilden är tagen från finns som zonförslag (zf)

Härifrån går det att ta en promenad upp till ”Tvåvindskydd” (zf) med grillplats. Aahh lugnet….

En del dagar efter en jobbig arbetsdag behöver man få lite annan input. Jag passade på denna dag att njuta av solnedgången vid Sandabadet utanför Kvicksund. 

Det är nått visst med sol o vatten.

Men inte att fördöma mörkrets makter. Många av oss tycker det är fint med ljuset i mörk. 

På och vid gravarna kring Alla Helgons helgen. Massa ljus lyser upp och värmer och vi skänker en tanke till de bortgångna i stillheten. Det är maffigt på de stora kyrkogårdarna. För mig ger den lilla kyrkogården mer lugn och harmoni. Det blir lite mer personligt då.

Här är den minsta gravplats jag sett. Kring Badelunda i Västerås finns en liten, liten kolerakyrkogård där bara en person hann få sin grav. 

Lilla barnet Charlotta…fick ett ljus tänt vid en sten. Finns ingen gravsten, men är fint inhägnat med ett gärsdgårdsstaket. Platsen är väl värt ett besök om man är i Västerås. Dels för platsens och ur den historiska synvinkeln, men även för ett zf som kanske blir till verklighet. 

Det finns kyrkogårdar som är mer lagom i storlek och har en enorm charm. Som Hällby Skogskyrkogård, Eskilstuna. 
Naturen i och omkring ger ett lugn. Det enda som hörs är susningen i tallarna. Minnesplatsen är en fin idé att fika och minnas vid.

Även minneslunden är invaggad så naturligt och enkelt med ett simpelt stort träkors och nån bänk att sitta på för en stilla stund.

Klocktornet är dock den givna platsen för det befintliga zf.

Men lugnet kan infinna sig vid de stora kyrkogårdarna också, gäller nog bara att hitta sin egen plats och tiden för det. Det kanske räcker med en enkel promenad runt de gamla gravarna och läsa lite när de lämnade livet och i vilken titel de hade. Gamla gravar ser många gånger väldigt påkostade ut, varför då, kan man undra. Blir man mer ihågkommen då?

Äldre gravkapell vid St Eskils kyrkogård i Eskilstuna är oerhört vacker med slingerväxten oavsett sommar eller vinter.

En stilla promenad här med en framtida zon skulle gett en take och kanske ett ökat lugn och harmoni för en turfare i farten.

Mörkrets makter nämner man då och då. Men vad betyder det? Jag har haft mååånga promenader i mörkret och alldeles nyligen kom jag på vad det innebär för mig.

Det ger mig lugn i själen. Tystnaden kryper fram. Mörkret bäddar ner synliga intryck för att vila. Hjärnan behöver vila från allt vi ser och hör. Därför är det så skönt att komma ut en bit från stadens brus och ljus. 

Men ljuset är också en stor nödvändighet i vårt liv. Den ger energi och glädje.

En vacker vinterdag körde jag dit näsan pekade och hamnade på campingen vid Herrfallet. Alldeles invid länsgränsen till Västmanland på Södermanlands nordvästra sida. Här har jag aldrig varit tidigare, men varit nyfiken. Och äntligen!  Det blev en upplevelse utan dess like! Nästan andligt….

Ett antal Wooow!  och många djupa andetag för att insupa den kalla friska luften, må det vara energin och lugnet.

Solens strålar som träffade snön gnistrade så vackert och jag kände mig oerhört rik. 

Rik på att få se att ytterligare en plats så vacker, som ger ett lugn i min själ och i mitt sinne. 

Jaaa det var mycket att ta in under några timmar och det blir man trött av.

Ju mer solen gick ner så lugnade alla intryck sig också. Mörkret var i antågande med sitt budskap…

Sov i ro, slumra in…..

Men vilken fantastisk solnedgång jag fick vara med om! Ångrar inte en sekund trots iskalla fingrar. Hit tänker jag komma fler gånger!!

Många av oss har vi våra smultronställen, även jag. Vad ger oss våra smultronställen?  Tänk efter….

Det är ju många gånger platser som är stillsamma, ibland med fart och fläkt med exempelvis festligheterna kring midsommar i sommarstugan på landet, gräset under fötterna, dofterna, det enkla levernet….du som har båten vid vattnet, har ett årligt jobb att underhålla den, men hittar ändå den rofyllda stund i vattnets kluckande mot skrovet och utsikterna mot horisonten…. 

Jag har mina platser här och var runtomkring mig. Ibland räcker en promenad till ett favoritställe, ibland behövs det en bil att ta sig till mina plaster. Men naturen är A och O för mig, som sänker pulsen, sänker hjärnaktiviteten, sänker axlarna….

Är det en förmåga?  Nää. Enligt vetenskapen gör naturen oss lugnare, det är sant.

När man ideligen blir påmind om den inneboende stressen längtar jag emellanåt så starkt att få åka iväg till nått feel-good-plats. 

Att bara åka iväg nånstans och bara vara, andas in….andas ut. Lite nya, lugna intryck, en lugn omgivning som stoppar den karusellsnurrande hjärnan. Ett par timmar borta ger ny kraft, nytt lugn i kroppen för nya vardagar.

Dessa smultronställen vill vi ha för oss själva, oftast. En del vill bjuda in och visa vilken underbar plats de har och erbjuda de andra det lugn de finner, eller inte. 

Jag vill också dela med mig till Er som läser. Jag har personligen visat några av mina platser, men inte alla och inte för vem som helst. Vissa platser ska man ha för sig själv, i tron i alla fall. För det är klart att andra vet om dessa platser, men har kanske inte det som sin favoritplats. Ni har era ställen och jag har mina.

Här tar jag det lugnt, som Ferdinand vid sin korkek….och gör ingenting, bara är….det är så skönt.

Naturen är min energikälla och ger mig ro i kropp och knopp. 

Min plats för återhämtning kan vara en gammal fornborg, en strand, vid det stora eller lilla vattnet, en plats på ett berg, en liten ö, en klippa….överallt där det finns natur, sol, ljus, mörker, måne, vatten, växtlighet….

Naturen är min trädgård. Naturen ger lugn….

En helt vanlig prommis à la rakel.

För första gången på länge så tog jag mig själv i näven och gick en promenad. Vädret var ju så fint och luften jätteskön. På med lurarna i öronen och började gå med en sättning i ryggen jag hoppades på skulle ge sig under tiden.         

Tog initialt två zoner och gick genom skogen mot Dansberget, en härlig plats att vara på. 

Men tog en ny väg dit som gav mersmak att gå mer i skogen framöver. Det finns massa stigar häromkring som jag inte visste om.           Väl framme vid Dansberget 

ville jag ta en annan väg tillbaka, som var välmarkerad på kartan. Går ut på något jag upplever är en liten stig med markering för vandringsled men förstår snart att detta inte leder nånvart och jag traskar tillbaka bland älgloppor, spindelnät o gamla nerfällda träd och sly. Trädens kvistar är efter lång torr period torra o knastrar under fötterna och bryts lätt av i handen när jag tar i nån gren för lite stöd för att inte tappa balansen. Ska ta mig över de djupa spåren av skogsmaskiner som avverkat här för många år sedan och gräs och andra naturligheter har växt vilt. Det brukar vara lite fuktigt blött och lerigt i sådana spår, men den här lerklutten såg halvtorr ut och tog ett kliv ner…..

…..schwoop…                                          ….oooch där satt skon fast. Tur jag lyckades hålla balansen så jag inte satte ner foten o gyttjan. Och i min stilla tanke tänkte jag: så j–la typiskt mig, gå ut i nått jag tycker ser ut som en stig som bara blir skog till slut. Men det är sån jag är, nyfiken på vart vägar o stigar leder nånstans. 

Äh, vad gör en lerig dojja, bara fortsätta gå, det går bort med vatten o en skrubborste. 

Så jag krängde på mig skon och fortsatte att leta mig tillbaka till den stig jag ville till. Och det gjorde jag, men stigen var knappt synlig,  tur jag hade hitta.se-kartan framme så jag hittade rätt. Annars hade jag fortsatt några kilometer på vandringsleden, som iofs oxå är trevlig. Men riktigt så långt ville jag inte gå idag. 

Tillbaka till civilisationen så gick jag rätt in i en blockad zon och tänkte om min rutt så den blev lite längre än tänkt. Jaja, jag tar den som sista zon. Traskar vidare och bygger på med en take på den nyaste zonen strax utanför samhället. Genar uppför åsen som oxå ser ut som en begynnande stig, men den här gången kommer jag fram till en riktig stig som leder till motionsspåret och den zonen. Väntar på ”zone taken”  men inget händer….. på läääänge. Äh shit oxå, här kan jag inte stå o bli kall. Gå på och ta den ikväll om jag pallar ta en prommis till. Turf låg nere ca tio minuter o jag fick inte en session denna gång som var målet. 

Efter en uppfräschning av både skor, sulor och mig själv (förstod efter det, varför en kvinna tittade lite märkligt på mig, hade pinnar i håret från skogen så jag måste sett ut som ett skatbo i huvet) sätter jag mig i soffan och hoppas på att sättningen i ryggen vill sitta kvar i soffan när jag kliver upp härifrån om en stund.

Trots allt så var det jättesköna två timmar ute i sol, skog o frisk luft. Precis vad min kropp o själ behövde. 

Herre på täppan i vendeltid med lite gott o blandat från förr och nu.

Emellanåt sitter jag och nördar ner mig i kartan och hittar spännande namn o platser. Jag googlar för att få reda på mer och det kan bli flera timmars läsning. Och den här gången hittade jag en jättespännande berättelse som gav mig fasligt, grymma och våldsamma fantasier om hur det varit här i Mellansverige för sisådär 1500 år sedan. 

Under ett par dagar åkte jag till ett några ställen att besöka och undersöka möjligheten att lägga ut en eller ett par zoner på de platser jag läst om.

För ca 1000 år sedan, på 1200-talet levde Snorre Sturlasson, en isländsk historieförfattare, skald, politiker m.m som gjort sina resor mestadels i Norge men även i Sverige. Hans uppgifter om Sveriges historia om vendeltiden anses som goda när de granskats. Men historierna är en blandning av fiktion och verklighet. 

På 1200-talet skrev han då Ynglingasagan där det berättas om den person vars sista vila jag ska besöka. Ingjald Anundsson, tillika Ingjald Illråde som var den grymmaste av kungar under 600-talet e. Kr, dräpte flertalet andra småkungar för att vinna mer makt och mark. Efter mycket om och men blir han och hans lika grymma dotter Åsa, innebrända i en närbelägen fornborg. 

Jag har under mina timmar framför datorn, fantasierat om de stridigheter som begåtts. När jag sedan sitter i bilen och kör på Fogdöns fina, slingriga landsvägar, med vetskapen om hur otroligt mycket (hundratals) fornminnen det finns i markerna runtomkring mig. Det är svårt att visualisera hur man levt här för femtonhundra år sedan. Tankarna går till hur det sett ut här då, hur de tog sig fram. För inte fanns det asfalterade vägar genom böljande landskap och lantgårdar då.

Jag stannar vid mitt första stopp och jäktar i mig en kycklingsallad. Nu vill jag ut o titta på Fogdö kyrka!  

Klockan är ungefär 18 och chansen att komma in i kyrkan är passé. Men en orsak att komma tillbaka. Ensam går jag ett varv runt kyrkan som är vacker o enkelt ståtlig.

                                                            

Kyrkan har sitt ursprung från 1100-talet och användes av både befolkningen och nunnorna. Tänk att den stått där i snart 1000 år!!! Mången besök genom alla dessa år. Fler lär det bli om den moderna människan får besöka en framtida zon, FogdöKyrka. Det finns en anledning till det, utöver kyrkan i sig. Inne i kyrkan finns nämligen en modell över Vårfruberga kloster, som ligger 3-4 km bort, hur man tror  klostret har sett ut. Klostren avskaffades efter beslut ca 1525 och Vårfruberga revs 1537, materialet användes sedan för att bygga delar av till Gripsholm slott. Ruinerna som är kvar, är vackert och man kan nästan känna tidens vingslag av andakt. Glöm inte att ta den befintliga zonen, Vårfruberga.

Färden fortsätter från 1100-talets nunneliv, lyssnande till låtar som Planet Hell, Storytime, med Nightwish i bilen, som får tankarna gå tillbaka till det grymma 600-talets vendeltid, en del av järnåldern. Jag hittar till slut Ingjalds grav enligt sägen. 

                                                                                I höstas åkte jag till en intressant hög i Runtuna, nordost om Nyköping. Den högen var väldigt fin och det blev en zon där, UppsaKulle.                                          När jag nu av en slump läste in mig om Ingjalds öde fanns det nånstans skrivet att någon tror att han ligger i den högen!!                                                           Men hur kommer det sig att tråden blir längre och längre!??  Spännande är det. OM min framtida zon, om denna fasanfulla småkung, vinner laga kraft önskar jag att zonen får heta GrymmaIngjald.                                   Alldeles bredvid denna gravhög finns ett skön liten grönplätt med ett torp och fikabänk. Picknick varning!!

Nästa dag träffade jag två pratglada herrar som röjde bort högt gräs och sly runt en helt annan forminnesplats. Här fanns det två upprätta stenar med dåligt synliga inristningar och flera små gravhögar. Och om man är och strosar nånstans i naturen bara sådär, och har ögonen med sig, kanske man upptäcker spår av gravar nånstans. Kul att se hur naturen begraver gravarna med sin grönska och mull, men ändå mer eller mindre synligt. Dessa herrar berättade att nära Ingjaldshögen finns en stor upprest sten, ingen synlig text, undra om jag skulle hitta den nån dag. Får leta på RAÄ vid tillfälle, om jag hittar nån info.


Efter en tre härliga besök första dagen hann jag med en minuts härlig solnedgång innan den gick ner, vid den lilla badplatsen på Helgarö kläpp 

För att göra Ingjalds öde än mer spännande läste jag ytterligare nånstans att han kanske blev begravd i Anundshög, Västerås. Tredje platsen, så är det med forntida sägner, mystiska. 

Nu kan man även IRL, via en fornminnesapp i mobilen, se hur det kan sett ut vid en kungshög i Uppsala, enligt ett radioreportage jag hörde på radio P1 häromdagen. Spännande!! Så då får jag väl åka dit nångång. Hoppas det kommer till fler intressanta historiska platser.

Så intressant med forntida historia, en verklighetsflykt från vardagen.

BONANZA 2016 del 2.

När jag nu vilat klart och fått på mig för att ta mig till Banketten på Stars and Stripes blir det till fots och med lurarna i öronen med peppade musik för att pigga på mig. Tar några unika zoner på vägen och träffar Lasse som ser och hör att jag är moloken och låter mig vara. Han cyklar vidare och jag får ett meddelande senare att de har sparat en plats åt mig. Tänk vad några zontagningar kan göra livet lite bättre 😊, verkligen virtuella plåster på såren.
Hittar fram till Stars and Stripes och även min plats. Det är verkligen knökfullt.
Maten är helt okej och efterrätten likaså. Trevligt sällskap vid bordet av Zonetherapy, Arbor och Velocipedrytta. Vid bordet bredvid med Hrytter,  BirgittaS och några till. Underhållningen med Bosse Turfares Standup gav ett antal skratt.

image

En glädjande hälsning från Turfs upphovsmakare.

image

image

Kvällen avrundades med ett bra samtal med Eventgeneralen.

Tidigare hade Håkan visat mig en riktigt fin och spännande plats med en zon jag ville ta. Och nu var det enda chansen till ett lite äventyrsturf. Men det är mörkt och jag vill inte gå ut på piren själv. EN person som aldrig tackar nej till ett rakel-äventyr, hmmm. LASSE!!! häng med mig, du är min livvakt.

Piren är inte en platt rak fin i betong. Det är uthuggna stenblock placerade i en välvd form ner i vattnet,  som ett uppochnervänt U. Så den gångbara ytan är inte så bred, i mitt tycke. Och stenblocken har stora glipor emellan och jag får panikkänsla att ta mig över vissa partier. Därav min livvakt med mig.
”Näää nu är du ett par meter för långt bort,  kom hit, hjälp mig över med ett handtag” Så en vänlig hand tar min och jag lyckas ta mig över de jobbiga bitarna. Äntligen framme och jag får zonen 😁 Yeeey!! Och lite fotografering.

image

image

Så nu kan vi gå tillbaka!!

”Nähää. Inte förräns klockan blir 00:00″
” Ööhh vad?? Det är ju hur länge kvar som helst. Typ ett par timmar! ”
Jaja. Sätter mig ner och vi snicksnackar om ditt o datt. Klockan är ca 23:47 eller nått sånt, när jag fattar att det är blocktiden som tickar till 00:00!!! 😂😂
Vi utbrister i asgarv båda två! Jäkla TokLasse!
När han till slut fått zonen börjar en kämpig vandring tillbaka till fast säker mark. Åter dessa glipor mellan stenblocken som ger mig en rädsla jag inte tar mig över själv.
Men med den vänliga handen, som jag håller i hela vägen tillbaka, gick det bra 😊.
Lördagskvällen fortsätter till boendet genom några unika zoner igen. Egentligen hade jag inte så stor lust att sova, kvällen var så härlig. Men imorgon skulle vi ta oss hem i god tid.

Söndagen kom och dags att packa iordning och hänga cyklarna på bilen. Den långa färden hem körs genom Småland och Kronobergs län och min önskan att få ta den fjärde regionen för helgen uppfylls.
Tack Håkan!

Nu återstår bara tre län för den största stjärnan Icosaregion Star.

image

Region Kronoberg och LesseboKyrka

Vi kör o kör o kör. På eftermiddagen kommer vi hem och Håkan lastar om sina pryttlar för vidare färd hem till sitt.

Summa sumarum:
-En helt oki Bonanzahelg som gett mersmak för dagsresor till närliggande orter för fler unika.
-Att event i den här klassen innebär obegripligt galet mycket jobb. Så jag håller mig till måttot ”Keep it simple” 😁 som man tutat i mig, när jag framöver planerar ett Sörmlandsevent.

Ett rungande hjärtligt TACK till hela Bonanza Crew som ordnat ett toppen event och flörtat bra med vädergudarna 😊.

BONANZZZAAA 2016! Del 1.

I ett års tid har jag sett fram emot detta häftiga turfevent. Mitt första ”riktiga” som jag deltar i. Jooo, jag har varit med för två år sedan, men med en trotsig grinig 4-åring, så tog jag bara 4-5 zoner.

Jobbade in i det sista till sent på kvällen på torsdagen, så allt var packat några dagar innan. Övernattning hos kompisen som samåker med mig till Kalmar. Så, på med två cyklar på bilen och vår packning så är det klart att åka på morgonen. 

image

Men innan den riktiga resan börjar gör vi ett stopp i Eskilstuna för ett läkarbesök för min son och ett snabbt stopp hemma för nått jag inte kommer ihåg nu 😱.
Vädret ter sig riktigt bra och vi startar resan mot Söderköping där vi tar en fika /lunchpaus med medhavd tunnbrödrulle med rökt laxskivor, sugarsnaps och pepparrotsvisp. Smakade riktigt gott där vi satte oss på en bänk utmed kanalen.

image

image

Här borde det finnas en zon. En trevlig promenad utmed kanalen och några zoner på det, kan man motstå det som turfare? Finns säkert förslag här 😉Kom igen ZM!

Sen en kort promenad för ett par unika för oss båda innan färden fortsätter. Och jag har nu fått det första länet av fyra i min jakt denna helg, för mitt medaljmål den här sommaren.

Nästa stopp för att sträcka på benen blir vid en kyrka, precis invid E22. En så otroligt vacker byggnad och härlig omgivning.  Åsså har den ingen zon!!!??? Nä skärpning kära ZM 😉.
Tyvärr vet jag inte vad kyrkan heter 😥.
Men Östergötland är det i alla fall.

image

Tittade man på turfkartan så kunde man se att flera var på väg mot Kalmar, ett litet lämmeltåget ned turfare.

image

Och Kalmar började fyllas alltmer med röda gubbar som sträcker ut sina armar o omfamnar sin nyvunna zon. För det blir ju en del unika i en obesökt stad, till glädje för många.
Och tanken slår att varför jag inte tagit mig till Norrköping, Söderköping och annorstädes när det bara tar max två timmar att köra! Det får det bli ändring på.
I Kalmar hittar vi lätt till boendet, och jag blir överraskad att det är hotellstandard på ett vandrarhem. Enda skillnaden är att jag får bädda sängen själv o duschen finns i korridoren. Nemas problemas! Värre har jag bott!
Uppackade och laddade för en cykeltur på Öland mot kvällningen.

image

Det var inte länge sedan jag hittade en gigantisk fornborg, som jag tycker är så fascinerande. Och till min glädje fanns den på just Öland. Så givetvis vill jag dit, och den är gul! Platsen är Ismantorp. Men zonnamnen är oförtjänt Ufozone.

image

image

image

Det var så härligt att få se denna historiska plats. Hade gärna varit här längre, men vi hade målet att ta oss till  Borgholm och turfa lite där och få i sig kvällsmat. Det blir en halvdan Caesar Sallad. Och HRytter och Velocipedrytta tar varsin halvdan pizza.
Med ett par timmar kvar på kvällen delar vi upp oss runt för ett gäng unika.
Jag skymtade till en turfare i nordöst och tänkte; aah trevligt med lite folk här. Trampar vidare och har inte riktigt tisdbegreppet för när det var. Huxflux är turfaren mitt i zonen som jag har 50 meter kvar till. ”Vaaa?  Ska du ta den zonen mitt för näsan på mig!?? Men du e ju nybörjare så jag trampar väl fram och hälsar på dig”.  När jag kommer till zonen finns ingen där och jag inser att direkt att det är en skrivbordsturfare 😣.
Ett snabbt meddelande till crew och hoppas nån har tid att kolla upp det.
Velocipedrytta är på väg till Borgholms ruin och av nån märklig anledning tog jag fel på min tankeposition och hamnade på borgruinen i ren ilska. Men fick iaf pratat av mig med Lasse som oxå blev utsatt för samma skrivbordsturfare mitt framför näsan.
Fanns inte en chans i världen att man tar sig mellan två zoner på knappa minuten.

image

image

Så det blev en kort karriär för Pelle-pajas.

Tog mig slutligen till bilen där Hrytter väntade och vi körde tillbaka till Borgholms ruin. För att ta ytterligare en unik och få beundra denna vackra ruin. I samma veva tar Velocipedrytta min zon i Ismantorp.

image

image

image

image

Känner att jag måste få komma tillbaka hit nångång igen. Så skönt att gå på ett turistställe helt utan folk.
Men jag fick och bjöd på ett asgarv när Hrytter sa att fåren är rädda att gå över färisten. Jaaa, det vet jag och tycker det är lite läskigt själv och frågar han om han vet vad namnet rakel betyder.
Det betyder faktiskt fårtacka, väldigt passligt och lägligt just när jag klivit över färisten 😂😂😂.
Väl tillbaka till Kalmar så ville jag fånga några bilder på Ölansbron i mörkret.
Jag fick cykelsällskap av Velocipedrytta. Och kvällen var härlig och utsikten var precis vad jag vill ha.

image

Jag ville gärna in en svängningar till stan eftersom jag inte hann det tidigare.
Så fick det bli. Hänger på lotsen 😉.
Några zoner och en upplevelse av Kalmar slott ”in the dark”, även här helt folktomt. Det är ju helt underbart ute, lite svalt men påminner ändå om en tropisk sensommarkväll.

image

image

image

image

image

Klockan börjar närma sig tolv och dags att röra sig mot sängen.
Lasse guidar mig och stannar plötsligt och jag undrar varför.
Du ville ju se den här oxå. Va? Vad?
Vänder på mig och ser ett vackert vattentorn lysa upp i mörkret.

image

Några snabba bilder och sedan iväg igen. Hur ser dessa vackra byggnader ut i dagsljus? Hmmm verkar som jag behöver återkomma hit med.
Nu dags för några timmars sömn inför den stora Turfhändelsen, Bonanzan!

Min uppladdning är lite annorlunda än uppvärmning. Jag åker iväg efter frukosten till Blekinge och tar mitt tredje län för helgen. Och två fina historiska zoner. Känner igen Brömsebro. Var det inte nått slag här? Slaget vid Brömsebro läste man om i skolan. Ganska häftigt att få läsa om det igen och på platsen. I barnaår var ju inte detta intressant ett dugg. Men i vuxen ålder lite mer kul och intressant.

En väldigt fin minnesstund finns upprustning precis på gränsen mellan Kalmar och Blekinge län.

image

image

Ett kort promenad härifrån finns även zonen Brömsehus. Jättehärlig promenad i sol och värme.

image

image

image

Här är den upphöjning som finns kvar och mitt i ligger zonen. Längst bort finns en informationsskylt.
Nedanför platån är det en stor hage med långhåriga, långhorniga kor. Tar mig en närmare titt på dom och genar genom ett lerigt område för att vinna lite tid. Bah! en minut hit eller dit. Så mina nya rosa fina gympadojjor blir lite lätt smutsiga.

image

De ställer sig i beredskap, för vad? Att rusa mot mig eller bara bort?
Huh, stora djur! Men tänker: om de är farliga, borde det finnas varning om det och det skulle inte vara öppet hur som helst in till dom.

Det är en härlig promenad tillbaka grönt, skönt. Fåglarna kvittrar…..
…. prutt….
Va fasen, nått föll ner i håret….!!

image

Kladdigt.
Fågelskit!!
Uäärrk! Jaja, jag är ju på väg tillbaka och får tvätta håret när jag är på vandrarhemmet.

Klockan 1030 börjar gåeventet. Hinner inte titta eftersom jag sitter o kör.
Men i tankarna finns Hillcat o Karuin.
Eventet slutar 1230 och till min överraskning så har tioåriga Karuin knappt åt sig andraplatsen i ungdomsklassen!!! Fantastiskt!! Absolutely amazing!  Känner mig stolt över denna makalösa tuffa grabb!!

Snart var det dags för heat 2, cykeleventet.
Men lite snabblunch på Bonanzaområdet med en hamburgare och lite chittchatt med olika turfare som man aldrig sett förr, bara nicket i appen eller på FB. Å hade gärna minglat omkring där några timmar.
Det soliga och varma blåser upp till lite kyligare och behöver dra på mig en lätt vindjacka för att inte frysa.
Ca 1330 trampar vi (Hrytter, jag och Velocipedrytta) iväg för att komma in en bit på tävlingsområdet. Vi är inte ensamma att göra det. Finns det någon kvar i startområdet??
Klockan slår 1400, START!

image

Jag trampar på och försöker hålla mig till min plan. Trampar i samma område hela tiden, men får kalla fötter när det efter ca en timme inte finns några lediga zoner och överbefolkat. Drar mig åt ett annat håll och får långt till närmaste lediga zoner när jag förlorar kampen om ett antal stycken. Men trampar på så gott jag kan.

Tittar en gång hur jag ligger till och hade en plats på 54 av ca 100, tja helt ok för mig.
När Eventet slutar kl 1600 tar jag en screenshot på preliminära slutplaceringen, 68/ ca 100.

Jag blir knäckt. Ledsen. Kände mig bättre, men tydligen inte. Trampade tillbaka mot målområdet, moloken. Vägen gick mot boendet och bestämde mig att INTE ta mig till alla de andra hundratals Bonanzadeltagarna. Ville bara glömma allt, vara själv, sura i min ensamhet.
Faan vilken sopa jag är!!
Hur ska jag orka vara glada, trevliga Rakel på Banketten ett par timmar senare!?
Vila, försöka slumra. Duschar, grinar och säger åt mig själv: jag har inte styrkan att cykla hårdare,  jag har ju inte cyklat många meter i år. Så, inte konstigt att jag inte blev några placeringar bättre. Slumpen och mitt val att byta område gjorde sitt oxå.
Jag är inte 27 år, jag är 40+ och har aldrig tyckt om att motionera förräns jag blev invigd i Turfers värld. Jag har inte tiden att motionera som jag egentligen vill.
Jag måste bara inse att trots mitt unga sinne inte har jag inte en fysik som en ungdom. De går inte ihop. Måste tänka Tant gör så gott hon kan 😊.

Fortsättning följer i BONANZZZAAA 2016 del 2.