*Garphyttans nationalpark *

Enligt SMHI skulle det bli helt okej väder för att vara ute. Så jag packar iordning mina pinaler direkt efter frukosten och ger mig iväg till Laxå för några unika zoner. 

Det är ruskigt halt på vägen och jag kommer knappt uppför den yttepyttelilla backen från Röfors vandrarhem ut på vägen. Jag passerar en cyklist med god marginal och hoppas innerligt att denne har dubbdäcken på.                                    Det är riktigt grått ute denna morgon och det faller ner smått snöblask. Tack för den prognosen 😣                             Känner mig bekväm och vill inte ut och gå och bli alltför blöt. Parkerar så nära jag kan zonen Gamlativägen och går urrigt till och från den. Temperaturen är ändå ganska okej. Kör vidare till Ica butiken. Får tips om att vattentornet ska vara sevärt och även kyrkan. Så jag gåturfar mig dit.

Oj vad fin den var! Absolut sevärd!

Medans jag tar de första zonerna tilltar snöblasket, och flingorna är stora som dasslock. Men som jag fick reda på i PMchatt så har ju inte ett ruggigt väder hindrat mig från att gå en runda. Sagt och gjort går jag runt och känner mig på G. Bara en till, och den där och så tar jag den omvägen dit för att sedan avsluta med vattentornet….Jaa Ni vet hur det går till…

Men nu var jag riktigt riktigt dyngsur, det bokstavligen rann om min vinterjacka.

Körtiden till Garphyttan är ca en timme. Hänger av mig jackan över passagerarsätet och riktar allt blås på jackan och hoppas den blir åtminstone liiite torr tills jag är framme. På vägen till Garphyttan avtar nederbörden helt.

Döm av min förvåning och glädje att jackan faktiskt var helt torr när jag slutligen var framme. Drar fram vinterbyxorna som jag dagen innan byxbakklättrat nerför ett berg vid Tivedens nationalpark. Lite smutsiga, men det spelar ingen roll,  det värmer väl det med 😁. In på toaletten som är precis invid parkeringen, så slipper jag krångla med påklädning i bilen. Jag valde att börja med zonen längst bort, Svensbodaberg. Ska jag ta vandringsleden eller vägen? 

Att vandra på leden skulle ta mycket längre tid, pulsa i snö och något krävande vandring. Nää, jag väljer att gå på vägen. Saknaden av sonen växer sig stark och jag vill få detta undanstökat. Jag går på och det tar sin halvtimmes promenad. Hittar in till zonen och får lite lätt fjällfeeling när jag ser utsikten.

Går tillbaka samma väg jag kom och lägger märke till flera spår av skogens djur. Älg, nått hjortdjur,  ev en räv.

Nationalparken ser inte så vidare fin ut nu med snöblask och mörka träd överallt. Så det är nog allt i grönskans tider som den visar sig från sin bästa sida. Av alla picknickplatser att döma, så är det nog en populär och fin plats att vara på vid bättre tidpunkt. Glöm då inte picknickkorgen! 

Nu kurrar det rejält i magen och jag behöver få i mig lunch. Snabbt går det på nått hamburgerhak men nu går det fortare att fixa det själv. Värma på medhavd rejäl mat. 

Ris, majs och olivfyllda köttbullar steks över gasolköket. Dricka:hemmagjord citrondricka, sött surt och gott. Mmm, efter två små portioner är jag mätt i magen och packar ihop mina saker och drar av mig de varma byxorna och jackan. 

Oh shit, jag glömde ju nästan att ta Garphyttans NPzon!!

Det är det sista jag gör, och med en sån fin form på zonen måste man ju pricka in mitten. Hur ser det ut just där?

Det är så oerhört mysigt och skönt att vara för sig själv i skog och mark och få fylla på energidepåerna och lugnet i kroppen. 

Men nu körde jag raka vägen hem och hämtade min gosse på skolan, några timmar tidigare än planerat. 

Det bästa som ändå finns är att få lugna ner saknaden av sitt barn och njuta av det vi har tillsammans. 

Detta är livet, på två olika sätt.

* Tiveds nationalpark *

Äntligen bär det av till Tiveds nationalpark denna tidiga morgon, då jag startar bilen 06.40 hemmavid.       Planeringen har pågått några dagar. Hade lite beslutsångest innan jag bestämde mig för att det var hit jag skulle styra kosan. (Ett par andra nationalparker finns nära, men de får sitt besök senare av mig) Vädret skulle vara bäst här. Men väderleksrapporten har därefter ändrat sig mot sämre väder för var dag. Men det har ändå känts som att det är till Tiveden jag skulle, trots varningarna om 15 cm blötsnö och vindar upp mot 20m/sek.                                       För i mig har jag hela tiden haft ett lugn som säger, kör på, du fixar det innan ovädret kommer.

Så då körde jag ett par timmar och stannade till på ett par ställen jag var nyfiken på. Anlände till en av  Tivedens nationalparksentréer och det visade sig vara rätt plats direkt. Först en stor hal parkering att gå igenom till info-insynsskydd-vindskydd-nästanbyggnaden och ta en kort promenad till zonen.                              Hade fått tips och även tänkt tanken själv att jag skulle köpt ett Telia kontantkort för bättre mottagning, men fortfarande den här lugna känslan inombords, det löser sig. Jag har ingen brådska härifrån,  jag kan traska omkring och vänta på ”ZoneTaken”. 

Mmmm, mottagningen var lurig. Tog nån minut eller ett par innan zonen blev grön. Puh! Yesss!                                   Första nationalparkszonen!

Nu vågar jag inte stänga av appen. Kör vidare till en närliggande parkering för att ta mig till Stora Trollkyrkan. Det ska tydligen vara en lite kämpig promenad. Drar på mig skidbyxorna och tjockvantar och det nödvändigaste i lilla ryggsäcken.  Powerpack, Snickers, dricka, handvärmare. Trots att det inte är så långt att gå, max ett par kilometer, så kan vad som helst hända. Snubbla, stuka foten så man blir kvar i skogen ett tag. Då ska jag klara mig en stund innan hjälp kommer. Men jag är ju väldigt försiktig när jag är ute och går, så det borde inte hända någonting. Men man vet aldrig…. Vandringen går utmed sjöar och på spångar, upp på bergsknallar, som är utplanade av istidens vandring för massvis med år sedan. Nerför hällarna, som är klädda med tallrötter och utnyttjas som trappsteg för att inte halka.

Följer den markerade leden, samt fotspåren som gått här dagen innan ser det ut som. 

Trädens kronor vicshar ovanför mig i den hårda blåsten, men som den markgående figur jag är så når inte den värsta blåsten mig. Trädkronorna tar den stora smällen. Lyssnar på ljuden och det knarrar och brakar. Hmmm, ska nog inte stå stilla just här. Gammal skog med gamla träd som kan falla. Det syns…

Snart kommer den sista skylten om att jag snart är framme vid Stora Trollkyrkan, 100 meter! Och det har inte varit så jobbigt att gå som jag blev varnad om.

Hooooppsan! Nuuu går det rätt uppför ett stenberg. Markeringarna är med ett par meters mellanrum för att visa rätt väg. Ah, det där ser väl okej ut tänker jag. Går upp och försöker ta mig ut på vänstra sidan. Bah! Nu kommer höjdrädslan! Och att vara några decimeter från kanten till stupet!! Det är döläskigt! Jag vågar inte gå vidare. Rädd att få panik och inte kunna ta mig vidare. Backar och tittar…nä för tusan, jag vågar inte!

Chattar lite och tittar igen. Men jag borde väl känna mig tryggare om jag går mellan stenblocken på höger sida om pricken? 

Jo, jag gör ett försök, jag är bara några meter från zonen, ge inte upp nu!               Ett steg åt gången och tanken undrar hur fasen ska jag lyckas komma ner sen? Klyschan säger: Ner kommer man alltid. Hmmm…

Precis uppe och knappt rätat upp kroppen hör jag ”TakingZone” och jag brister ut i ett JAAAA!!

Strax ser jag var den verkliga taken ska tas.

Däruppe!

Har jag nu tagit mig hit så ska jag verkligen dit också!  Uppför trappan går bra. 

Trodde dock att vyn skulle vara mer, men blev paff, bara skog skog skog runtomkring mig. Jaha, det var det det.


Trappan är bra brant och jag sätter mig på rumpan och kliver ner. Det känns helt enkelt lättare och tryggare då. Nerför stenberget blir det också byxbakåkning och klämmer mig igen det trånga partiet som gick bra att gå upprätt på väg upp. Nu börjar den fasta marken kännas nära…och jag kan tryggt gå tillbaka till bilen och känna mig nöjd. Det har nu börjat snöa lite lätt och det känns helt okej att åka och handla lite och sedan kura ihop sig på vandrarhemmet med en kopp varm choklad och bananchips att knapra på.

Imorgon bär det av till Garphyttans nationalpark. 

Lugn och ro här och där

Vissa perioder i livet behöver kropp och knopp ta det lugnt.

Jag är inne i en sådan period nu. Att turfa mycket har jag lagt bakom mig sedan en tid. Hetsjakten på poäng, rankar, medaljer etc blev ett stressmoment. Så jag trappade ner, rejält. 

Det här året har poängen hållt sig runt 20-30000 max per omgång. Jag har inga långsiktiga eller kortsiktiga mål längre. Målen kommer vartefter jag turfar.

Siktet har många gånger hellre varit på att ha zonerna som ett utflyktsmål för att få en lugn stund för mig själv. Då blir det landsbygdszoner som gäller. Och flera utflykter har det blivit, under det gångna året, för att önska fler zoner. Och det har det blivit, väldigt glädjande.

För alla tycker inte det är trevligt att trängas och stressas i stan/samhället, även om det är trevligt att träffa turfare och utbyta några ord då och då.

Vi lever ett så hetsigt liv idag och flera mår inte bra av det. Att få hitta sin nivå och ta det i sin takt är värt oerhört mycket oavsett vad det gäller.

Det var roligt med höga poäng och äga massvis med zoner etc så länge det varade. 

Men att få lunka fram på grusvägen och mötas av en liten, liten grillplats vid vattnet i solnedgången och se molnens framfart bli ett dramatiskt skådespel, kan vara spännande nog en kväll. 

Hyndevadsån som bilden är tagen från finns som zonförslag (zf)

Härifrån går det att ta en promenad upp till ”Tvåvindskydd” (zf) med grillplats. Aahh lugnet….

En del dagar efter en jobbig arbetsdag behöver man få lite annan input. Jag passade på denna dag att njuta av solnedgången vid Sandabadet utanför Kvicksund. 

Det är nått visst med sol o vatten.

Men inte att fördöma mörkrets makter. Många av oss tycker det är fint med ljuset i mörk. 

På och vid gravarna kring Alla Helgons helgen. Massa ljus lyser upp och värmer och vi skänker en tanke till de bortgångna i stillheten. Det är maffigt på de stora kyrkogårdarna. För mig ger den lilla kyrkogården mer lugn och harmoni. Det blir lite mer personligt då.

Här är den minsta gravplats jag sett. Kring Badelunda i Västerås finns en liten, liten kolerakyrkogård där bara en person hann få sin grav. 

Lilla barnet Charlotta…fick ett ljus tänt vid en sten. Finns ingen gravsten, men är fint inhägnat med ett gärsdgårdsstaket. Platsen är väl värt ett besök om man är i Västerås. Dels för platsens och ur den historiska synvinkeln, men även för ett zf som kanske blir till verklighet. 

Det finns kyrkogårdar som är mer lagom i storlek och har en enorm charm. Som Hällby Skogskyrkogård, Eskilstuna. 
Naturen i och omkring ger ett lugn. Det enda som hörs är susningen i tallarna. Minnesplatsen är en fin idé att fika och minnas vid.

Även minneslunden är invaggad så naturligt och enkelt med ett simpelt stort träkors och nån bänk att sitta på för en stilla stund.

Klocktornet är dock den givna platsen för det befintliga zf.

Men lugnet kan infinna sig vid de stora kyrkogårdarna också, gäller nog bara att hitta sin egen plats och tiden för det. Det kanske räcker med en enkel promenad runt de gamla gravarna och läsa lite när de lämnade livet och i vilken titel de hade. Gamla gravar ser många gånger väldigt påkostade ut, varför då, kan man undra. Blir man mer ihågkommen då?

Äldre gravkapell vid St Eskils kyrkogård i Eskilstuna är oerhört vacker med slingerväxten oavsett sommar eller vinter.

En stilla promenad här med en framtida zon skulle gett en take och kanske ett ökat lugn och harmoni för en turfare i farten.

Mörkrets makter nämner man då och då. Men vad betyder det? Jag har haft mååånga promenader i mörkret och alldeles nyligen kom jag på vad det innebär för mig.

Det ger mig lugn i själen. Tystnaden kryper fram. Mörkret bäddar ner synliga intryck för att vila. Hjärnan behöver vila från allt vi ser och hör. Därför är det så skönt att komma ut en bit från stadens brus och ljus. 

Men ljuset är också en stor nödvändighet i vårt liv. Den ger energi och glädje.

En vacker vinterdag körde jag dit näsan pekade och hamnade på campingen vid Herrfallet. Alldeles invid länsgränsen till Västmanland på Södermanlands nordvästra sida. Här har jag aldrig varit tidigare, men varit nyfiken. Och äntligen!  Det blev en upplevelse utan dess like! Nästan andligt….

Ett antal Wooow!  och många djupa andetag för att insupa den kalla friska luften, må det vara energin och lugnet.

Solens strålar som träffade snön gnistrade så vackert och jag kände mig oerhört rik. 

Rik på att få se att ytterligare en plats så vacker, som ger ett lugn i min själ och i mitt sinne. 

Jaaa det var mycket att ta in under några timmar och det blir man trött av.

Ju mer solen gick ner så lugnade alla intryck sig också. Mörkret var i antågande med sitt budskap…

Sov i ro, slumra in…..

Men vilken fantastisk solnedgång jag fick vara med om! Ångrar inte en sekund trots iskalla fingrar. Hit tänker jag komma fler gånger!!

Många av oss har vi våra smultronställen, även jag. Vad ger oss våra smultronställen?  Tänk efter….

Det är ju många gånger platser som är stillsamma, ibland med fart och fläkt med exempelvis festligheterna kring midsommar i sommarstugan på landet, gräset under fötterna, dofterna, det enkla levernet….du som har båten vid vattnet, har ett årligt jobb att underhålla den, men hittar ändå den rofyllda stund i vattnets kluckande mot skrovet och utsikterna mot horisonten…. 

Jag har mina platser här och var runtomkring mig. Ibland räcker en promenad till ett favoritställe, ibland behövs det en bil att ta sig till mina plaster. Men naturen är A och O för mig, som sänker pulsen, sänker hjärnaktiviteten, sänker axlarna….

Är det en förmåga?  Nää. Enligt vetenskapen gör naturen oss lugnare, det är sant.

När man ideligen blir påmind om den inneboende stressen längtar jag emellanåt så starkt att få åka iväg till nått feel-good-plats. 

Att bara åka iväg nånstans och bara vara, andas in….andas ut. Lite nya, lugna intryck, en lugn omgivning som stoppar den karusellsnurrande hjärnan. Ett par timmar borta ger ny kraft, nytt lugn i kroppen för nya vardagar.

Dessa smultronställen vill vi ha för oss själva, oftast. En del vill bjuda in och visa vilken underbar plats de har och erbjuda de andra det lugn de finner, eller inte. 

Jag vill också dela med mig till Er som läser. Jag har personligen visat några av mina platser, men inte alla och inte för vem som helst. Vissa platser ska man ha för sig själv, i tron i alla fall. För det är klart att andra vet om dessa platser, men har kanske inte det som sin favoritplats. Ni har era ställen och jag har mina.

Här tar jag det lugnt, som Ferdinand vid sin korkek….och gör ingenting, bara är….det är så skönt.

Naturen är min energikälla och ger mig ro i kropp och knopp. 

Min plats för återhämtning kan vara en gammal fornborg, en strand, vid det stora eller lilla vattnet, en plats på ett berg, en liten ö, en klippa….överallt där det finns natur, sol, ljus, mörker, måne, vatten, växtlighet….

Naturen är min trädgård. Naturen ger lugn….

En helt vanlig prommis à la rakel.

För första gången på länge så tog jag mig själv i näven och gick en promenad. Vädret var ju så fint och luften jätteskön. På med lurarna i öronen och började gå med en sättning i ryggen jag hoppades på skulle ge sig under tiden.         

Tog initialt två zoner och gick genom skogen mot Dansberget, en härlig plats att vara på. 

Men tog en ny väg dit som gav mersmak att gå mer i skogen framöver. Det finns massa stigar häromkring som jag inte visste om.           Väl framme vid Dansberget 

ville jag ta en annan väg tillbaka, som var välmarkerad på kartan. Går ut på något jag upplever är en liten stig med markering för vandringsled men förstår snart att detta inte leder nånvart och jag traskar tillbaka bland älgloppor, spindelnät o gamla nerfällda träd och sly. Trädens kvistar är efter lång torr period torra o knastrar under fötterna och bryts lätt av i handen när jag tar i nån gren för lite stöd för att inte tappa balansen. Ska ta mig över de djupa spåren av skogsmaskiner som avverkat här för många år sedan och gräs och andra naturligheter har växt vilt. Det brukar vara lite fuktigt blött och lerigt i sådana spår, men den här lerklutten såg halvtorr ut och tog ett kliv ner…..

…..schwoop…                                          ….oooch där satt skon fast. Tur jag lyckades hålla balansen så jag inte satte ner foten o gyttjan. Och i min stilla tanke tänkte jag: så j–la typiskt mig, gå ut i nått jag tycker ser ut som en stig som bara blir skog till slut. Men det är sån jag är, nyfiken på vart vägar o stigar leder nånstans. 

Äh, vad gör en lerig dojja, bara fortsätta gå, det går bort med vatten o en skrubborste. 

Så jag krängde på mig skon och fortsatte att leta mig tillbaka till den stig jag ville till. Och det gjorde jag, men stigen var knappt synlig,  tur jag hade hitta.se-kartan framme så jag hittade rätt. Annars hade jag fortsatt några kilometer på vandringsleden, som iofs oxå är trevlig. Men riktigt så långt ville jag inte gå idag. 

Tillbaka till civilisationen så gick jag rätt in i en blockad zon och tänkte om min rutt så den blev lite längre än tänkt. Jaja, jag tar den som sista zon. Traskar vidare och bygger på med en take på den nyaste zonen strax utanför samhället. Genar uppför åsen som oxå ser ut som en begynnande stig, men den här gången kommer jag fram till en riktig stig som leder till motionsspåret och den zonen. Väntar på ”zone taken”  men inget händer….. på läääänge. Äh shit oxå, här kan jag inte stå o bli kall. Gå på och ta den ikväll om jag pallar ta en prommis till. Turf låg nere ca tio minuter o jag fick inte en session denna gång som var målet. 

Efter en uppfräschning av både skor, sulor och mig själv (förstod efter det, varför en kvinna tittade lite märkligt på mig, hade pinnar i håret från skogen så jag måste sett ut som ett skatbo i huvet) sätter jag mig i soffan och hoppas på att sättningen i ryggen vill sitta kvar i soffan när jag kliver upp härifrån om en stund.

Trots allt så var det jättesköna två timmar ute i sol, skog o frisk luft. Precis vad min kropp o själ behövde. 

Herre på täppan i vendeltid med lite gott o blandat från förr och nu.

Emellanåt sitter jag och nördar ner mig i kartan och hittar spännande namn o platser. Jag googlar för att få reda på mer och det kan bli flera timmars läsning. Och den här gången hittade jag en jättespännande berättelse som gav mig fasligt, grymma och våldsamma fantasier om hur det varit här i Mellansverige för sisådär 1500 år sedan. 

Under ett par dagar åkte jag till ett några ställen att besöka och undersöka möjligheten att lägga ut en eller ett par zoner på de platser jag läst om.

För ca 1000 år sedan, på 1200-talet levde Snorre Sturlasson, en isländsk historieförfattare, skald, politiker m.m som gjort sina resor mestadels i Norge men även i Sverige. Hans uppgifter om Sveriges historia om vendeltiden anses som goda när de granskats. Men historierna är en blandning av fiktion och verklighet. 

På 1200-talet skrev han då Ynglingasagan där det berättas om den person vars sista vila jag ska besöka. Ingjald Anundsson, tillika Ingjald Illråde som var den grymmaste av kungar under 600-talet e. Kr, dräpte flertalet andra småkungar för att vinna mer makt och mark. Efter mycket om och men blir han och hans lika grymma dotter Åsa, innebrända i en närbelägen fornborg. 

Jag har under mina timmar framför datorn, fantasierat om de stridigheter som begåtts. När jag sedan sitter i bilen och kör på Fogdöns fina, slingriga landsvägar, med vetskapen om hur otroligt mycket (hundratals) fornminnen det finns i markerna runtomkring mig. Det är svårt att visualisera hur man levt här för femtonhundra år sedan. Tankarna går till hur det sett ut här då, hur de tog sig fram. För inte fanns det asfalterade vägar genom böljande landskap och lantgårdar då.

Jag stannar vid mitt första stopp och jäktar i mig en kycklingsallad. Nu vill jag ut o titta på Fogdö kyrka!  

Klockan är ungefär 18 och chansen att komma in i kyrkan är passé. Men en orsak att komma tillbaka. Ensam går jag ett varv runt kyrkan som är vacker o enkelt ståtlig.

                                                            

Kyrkan har sitt ursprung från 1100-talet och användes av både befolkningen och nunnorna. Tänk att den stått där i snart 1000 år!!! Mången besök genom alla dessa år. Fler lär det bli om den moderna människan får besöka en framtida zon, FogdöKyrka. Det finns en anledning till det, utöver kyrkan i sig. Inne i kyrkan finns nämligen en modell över Vårfruberga kloster, som ligger 3-4 km bort, hur man tror  klostret har sett ut. Klostren avskaffades efter beslut ca 1525 och Vårfruberga revs 1537, materialet användes sedan för att bygga delar av till Gripsholm slott. Ruinerna som är kvar, är vackert och man kan nästan känna tidens vingslag av andakt. Glöm inte att ta den befintliga zonen, Vårfruberga.

Färden fortsätter från 1100-talets nunneliv, lyssnande till låtar som Planet Hell, Storytime, med Nightwish i bilen, som får tankarna gå tillbaka till det grymma 600-talets vendeltid, en del av järnåldern. Jag hittar till slut Ingjalds grav enligt sägen. 

                                                                                I höstas åkte jag till en intressant hög i Runtuna, nordost om Nyköping. Den högen var väldigt fin och det blev en zon där, UppsaKulle.                                          När jag nu av en slump läste in mig om Ingjalds öde fanns det nånstans skrivet att någon tror att han ligger i den högen!!                                                           Men hur kommer det sig att tråden blir längre och längre!??  Spännande är det. OM min framtida zon, om denna fasanfulla småkung, vinner laga kraft önskar jag att zonen får heta GrymmaIngjald.                                   Alldeles bredvid denna gravhög finns ett skön liten grönplätt med ett torp och fikabänk. Picknick varning!!

Nästa dag träffade jag två pratglada herrar som röjde bort högt gräs och sly runt en helt annan forminnesplats. Här fanns det två upprätta stenar med dåligt synliga inristningar och flera små gravhögar. Och om man är och strosar nånstans i naturen bara sådär, och har ögonen med sig, kanske man upptäcker spår av gravar nånstans. Kul att se hur naturen begraver gravarna med sin grönska och mull, men ändå mer eller mindre synligt. Dessa herrar berättade att nära Ingjaldshögen finns en stor upprest sten, ingen synlig text, undra om jag skulle hitta den nån dag. Får leta på RAÄ vid tillfälle, om jag hittar nån info.


Efter en tre härliga besök första dagen hann jag med en minuts härlig solnedgång innan den gick ner, vid den lilla badplatsen på Helgarö kläpp 

För att göra Ingjalds öde än mer spännande läste jag ytterligare nånstans att han kanske blev begravd i Anundshög, Västerås. Tredje platsen, så är det med forntida sägner, mystiska. 

Nu kan man även IRL, via en fornminnesapp i mobilen, se hur det kan sett ut vid en kungshög i Uppsala, enligt ett radioreportage jag hörde på radio P1 häromdagen. Spännande!! Så då får jag väl åka dit nångång. Hoppas det kommer till fler intressanta historiska platser.

Så intressant med forntida historia, en verklighetsflykt från vardagen.

BONANZA 2016 del 2.

När jag nu vilat klart och fått på mig för att ta mig till Banketten på Stars and Stripes blir det till fots och med lurarna i öronen med peppade musik för att pigga på mig. Tar några unika zoner på vägen och träffar Lasse som ser och hör att jag är moloken och låter mig vara. Han cyklar vidare och jag får ett meddelande senare att de har sparat en plats åt mig. Tänk vad några zontagningar kan göra livet lite bättre 😊, verkligen virtuella plåster på såren.
Hittar fram till Stars and Stripes och även min plats. Det är verkligen knökfullt.
Maten är helt okej och efterrätten likaså. Trevligt sällskap vid bordet av Zonetherapy, Arbor och Velocipedrytta. Vid bordet bredvid med Hrytter,  BirgittaS och några till. Underhållningen med Bosse Turfares Standup gav ett antal skratt.

image

En glädjande hälsning från Turfs upphovsmakare.

image

image

Kvällen avrundades med ett bra samtal med Eventgeneralen.

Tidigare hade Håkan visat mig en riktigt fin och spännande plats med en zon jag ville ta. Och nu var det enda chansen till ett lite äventyrsturf. Men det är mörkt och jag vill inte gå ut på piren själv. EN person som aldrig tackar nej till ett rakel-äventyr, hmmm. LASSE!!! häng med mig, du är min livvakt.

Piren är inte en platt rak fin i betong. Det är uthuggna stenblock placerade i en välvd form ner i vattnet,  som ett uppochnervänt U. Så den gångbara ytan är inte så bred, i mitt tycke. Och stenblocken har stora glipor emellan och jag får panikkänsla att ta mig över vissa partier. Därav min livvakt med mig.
”Näää nu är du ett par meter för långt bort,  kom hit, hjälp mig över med ett handtag” Så en vänlig hand tar min och jag lyckas ta mig över de jobbiga bitarna. Äntligen framme och jag får zonen 😁 Yeeey!! Och lite fotografering.

image

image

Så nu kan vi gå tillbaka!!

”Nähää. Inte förräns klockan blir 00:00″
” Ööhh vad?? Det är ju hur länge kvar som helst. Typ ett par timmar! ”
Jaja. Sätter mig ner och vi snicksnackar om ditt o datt. Klockan är ca 23:47 eller nått sånt, när jag fattar att det är blocktiden som tickar till 00:00!!! 😂😂
Vi utbrister i asgarv båda två! Jäkla TokLasse!
När han till slut fått zonen börjar en kämpig vandring tillbaka till fast säker mark. Åter dessa glipor mellan stenblocken som ger mig en rädsla jag inte tar mig över själv.
Men med den vänliga handen, som jag håller i hela vägen tillbaka, gick det bra 😊.
Lördagskvällen fortsätter till boendet genom några unika zoner igen. Egentligen hade jag inte så stor lust att sova, kvällen var så härlig. Men imorgon skulle vi ta oss hem i god tid.

Söndagen kom och dags att packa iordning och hänga cyklarna på bilen. Den långa färden hem körs genom Småland och Kronobergs län och min önskan att få ta den fjärde regionen för helgen uppfylls.
Tack Håkan!

Nu återstår bara tre län för den största stjärnan Icosaregion Star.

image

Region Kronoberg och LesseboKyrka

Vi kör o kör o kör. På eftermiddagen kommer vi hem och Håkan lastar om sina pryttlar för vidare färd hem till sitt.

Summa sumarum:
-En helt oki Bonanzahelg som gett mersmak för dagsresor till närliggande orter för fler unika.
-Att event i den här klassen innebär obegripligt galet mycket jobb. Så jag håller mig till måttot ”Keep it simple” 😁 som man tutat i mig, när jag framöver planerar ett Sörmlandsevent.

Ett rungande hjärtligt TACK till hela Bonanza Crew som ordnat ett toppen event och flörtat bra med vädergudarna 😊.

BONANZZZAAA 2016! Del 1.

I ett års tid har jag sett fram emot detta häftiga turfevent. Mitt första ”riktiga” som jag deltar i. Jooo, jag har varit med för två år sedan, men med en trotsig grinig 4-åring, så tog jag bara 4-5 zoner.

Jobbade in i det sista till sent på kvällen på torsdagen, så allt var packat några dagar innan. Övernattning hos kompisen som samåker med mig till Kalmar. Så, på med två cyklar på bilen och vår packning så är det klart att åka på morgonen. 

image

Men innan den riktiga resan börjar gör vi ett stopp i Eskilstuna för ett läkarbesök för min son och ett snabbt stopp hemma för nått jag inte kommer ihåg nu 😱.
Vädret ter sig riktigt bra och vi startar resan mot Söderköping där vi tar en fika /lunchpaus med medhavd tunnbrödrulle med rökt laxskivor, sugarsnaps och pepparrotsvisp. Smakade riktigt gott där vi satte oss på en bänk utmed kanalen.

image

image

Här borde det finnas en zon. En trevlig promenad utmed kanalen och några zoner på det, kan man motstå det som turfare? Finns säkert förslag här 😉Kom igen ZM!

Sen en kort promenad för ett par unika för oss båda innan färden fortsätter. Och jag har nu fått det första länet av fyra i min jakt denna helg, för mitt medaljmål den här sommaren.

Nästa stopp för att sträcka på benen blir vid en kyrka, precis invid E22. En så otroligt vacker byggnad och härlig omgivning.  Åsså har den ingen zon!!!??? Nä skärpning kära ZM 😉.
Tyvärr vet jag inte vad kyrkan heter 😥.
Men Östergötland är det i alla fall.

image

Tittade man på turfkartan så kunde man se att flera var på väg mot Kalmar, ett litet lämmeltåget ned turfare.

image

Och Kalmar började fyllas alltmer med röda gubbar som sträcker ut sina armar o omfamnar sin nyvunna zon. För det blir ju en del unika i en obesökt stad, till glädje för många.
Och tanken slår att varför jag inte tagit mig till Norrköping, Söderköping och annorstädes när det bara tar max två timmar att köra! Det får det bli ändring på.
I Kalmar hittar vi lätt till boendet, och jag blir överraskad att det är hotellstandard på ett vandrarhem. Enda skillnaden är att jag får bädda sängen själv o duschen finns i korridoren. Nemas problemas! Värre har jag bott!
Uppackade och laddade för en cykeltur på Öland mot kvällningen.

image

Det var inte länge sedan jag hittade en gigantisk fornborg, som jag tycker är så fascinerande. Och till min glädje fanns den på just Öland. Så givetvis vill jag dit, och den är gul! Platsen är Ismantorp. Men zonnamnen är oförtjänt Ufozone.

image

image

image

Det var så härligt att få se denna historiska plats. Hade gärna varit här längre, men vi hade målet att ta oss till  Borgholm och turfa lite där och få i sig kvällsmat. Det blir en halvdan Caesar Sallad. Och HRytter och Velocipedrytta tar varsin halvdan pizza.
Med ett par timmar kvar på kvällen delar vi upp oss runt för ett gäng unika.
Jag skymtade till en turfare i nordöst och tänkte; aah trevligt med lite folk här. Trampar vidare och har inte riktigt tisdbegreppet för när det var. Huxflux är turfaren mitt i zonen som jag har 50 meter kvar till. ”Vaaa?  Ska du ta den zonen mitt för näsan på mig!?? Men du e ju nybörjare så jag trampar väl fram och hälsar på dig”.  När jag kommer till zonen finns ingen där och jag inser att direkt att det är en skrivbordsturfare 😣.
Ett snabbt meddelande till crew och hoppas nån har tid att kolla upp det.
Velocipedrytta är på väg till Borgholms ruin och av nån märklig anledning tog jag fel på min tankeposition och hamnade på borgruinen i ren ilska. Men fick iaf pratat av mig med Lasse som oxå blev utsatt för samma skrivbordsturfare mitt framför näsan.
Fanns inte en chans i världen att man tar sig mellan två zoner på knappa minuten.

image

image

Så det blev en kort karriär för Pelle-pajas.

Tog mig slutligen till bilen där Hrytter väntade och vi körde tillbaka till Borgholms ruin. För att ta ytterligare en unik och få beundra denna vackra ruin. I samma veva tar Velocipedrytta min zon i Ismantorp.

image

image

image

image

Känner att jag måste få komma tillbaka hit nångång igen. Så skönt att gå på ett turistställe helt utan folk.
Men jag fick och bjöd på ett asgarv när Hrytter sa att fåren är rädda att gå över färisten. Jaaa, det vet jag och tycker det är lite läskigt själv och frågar han om han vet vad namnet rakel betyder.
Det betyder faktiskt fårtacka, väldigt passligt och lägligt just när jag klivit över färisten 😂😂😂.
Väl tillbaka till Kalmar så ville jag fånga några bilder på Ölansbron i mörkret.
Jag fick cykelsällskap av Velocipedrytta. Och kvällen var härlig och utsikten var precis vad jag vill ha.

image

Jag ville gärna in en svängningar till stan eftersom jag inte hann det tidigare.
Så fick det bli. Hänger på lotsen 😉.
Några zoner och en upplevelse av Kalmar slott ”in the dark”, även här helt folktomt. Det är ju helt underbart ute, lite svalt men påminner ändå om en tropisk sensommarkväll.

image

image

image

image

image

Klockan börjar närma sig tolv och dags att röra sig mot sängen.
Lasse guidar mig och stannar plötsligt och jag undrar varför.
Du ville ju se den här oxå. Va? Vad?
Vänder på mig och ser ett vackert vattentorn lysa upp i mörkret.

image

Några snabba bilder och sedan iväg igen. Hur ser dessa vackra byggnader ut i dagsljus? Hmmm verkar som jag behöver återkomma hit med.
Nu dags för några timmars sömn inför den stora Turfhändelsen, Bonanzan!

Min uppladdning är lite annorlunda än uppvärmning. Jag åker iväg efter frukosten till Blekinge och tar mitt tredje län för helgen. Och två fina historiska zoner. Känner igen Brömsebro. Var det inte nått slag här? Slaget vid Brömsebro läste man om i skolan. Ganska häftigt att få läsa om det igen och på platsen. I barnaår var ju inte detta intressant ett dugg. Men i vuxen ålder lite mer kul och intressant.

En väldigt fin minnesstund finns upprustning precis på gränsen mellan Kalmar och Blekinge län.

image

image

Ett kort promenad härifrån finns även zonen Brömsehus. Jättehärlig promenad i sol och värme.

image

image

image

Här är den upphöjning som finns kvar och mitt i ligger zonen. Längst bort finns en informationsskylt.
Nedanför platån är det en stor hage med långhåriga, långhorniga kor. Tar mig en närmare titt på dom och genar genom ett lerigt område för att vinna lite tid. Bah! en minut hit eller dit. Så mina nya rosa fina gympadojjor blir lite lätt smutsiga.

image

De ställer sig i beredskap, för vad? Att rusa mot mig eller bara bort?
Huh, stora djur! Men tänker: om de är farliga, borde det finnas varning om det och det skulle inte vara öppet hur som helst in till dom.

Det är en härlig promenad tillbaka grönt, skönt. Fåglarna kvittrar…..
…. prutt….
Va fasen, nått föll ner i håret….!!

image

Kladdigt.
Fågelskit!!
Uäärrk! Jaja, jag är ju på väg tillbaka och får tvätta håret när jag är på vandrarhemmet.

Klockan 1030 börjar gåeventet. Hinner inte titta eftersom jag sitter o kör.
Men i tankarna finns Hillcat o Karuin.
Eventet slutar 1230 och till min överraskning så har tioåriga Karuin knappt åt sig andraplatsen i ungdomsklassen!!! Fantastiskt!! Absolutely amazing!  Känner mig stolt över denna makalösa tuffa grabb!!

Snart var det dags för heat 2, cykeleventet.
Men lite snabblunch på Bonanzaområdet med en hamburgare och lite chittchatt med olika turfare som man aldrig sett förr, bara nicket i appen eller på FB. Å hade gärna minglat omkring där några timmar.
Det soliga och varma blåser upp till lite kyligare och behöver dra på mig en lätt vindjacka för att inte frysa.
Ca 1330 trampar vi (Hrytter, jag och Velocipedrytta) iväg för att komma in en bit på tävlingsområdet. Vi är inte ensamma att göra det. Finns det någon kvar i startområdet??
Klockan slår 1400, START!

image

Jag trampar på och försöker hålla mig till min plan. Trampar i samma område hela tiden, men får kalla fötter när det efter ca en timme inte finns några lediga zoner och överbefolkat. Drar mig åt ett annat håll och får långt till närmaste lediga zoner när jag förlorar kampen om ett antal stycken. Men trampar på så gott jag kan.

Tittar en gång hur jag ligger till och hade en plats på 54 av ca 100, tja helt ok för mig.
När Eventet slutar kl 1600 tar jag en screenshot på preliminära slutplaceringen, 68/ ca 100.

Jag blir knäckt. Ledsen. Kände mig bättre, men tydligen inte. Trampade tillbaka mot målområdet, moloken. Vägen gick mot boendet och bestämde mig att INTE ta mig till alla de andra hundratals Bonanzadeltagarna. Ville bara glömma allt, vara själv, sura i min ensamhet.
Faan vilken sopa jag är!!
Hur ska jag orka vara glada, trevliga Rakel på Banketten ett par timmar senare!?
Vila, försöka slumra. Duschar, grinar och säger åt mig själv: jag har inte styrkan att cykla hårdare,  jag har ju inte cyklat många meter i år. Så, inte konstigt att jag inte blev några placeringar bättre. Slumpen och mitt val att byta område gjorde sitt oxå.
Jag är inte 27 år, jag är 40+ och har aldrig tyckt om att motionera förräns jag blev invigd i Turfers värld. Jag har inte tiden att motionera som jag egentligen vill.
Jag måste bara inse att trots mitt unga sinne inte har jag inte en fysik som en ungdom. De går inte ihop. Måste tänka Tant gör så gott hon kan 😊.

Fortsättning följer i BONANZZZAAA 2016 del 2.

Två flugor i en smäll

Tiden går och det närmar sig Fotrally och hög tid att börja ta sig en rejäl långpromenad. Jag har ju inte lyckats att komma över 2,5 mil än. Men nu tar vi tag i det, jag och Velocipedrytta. Jag har måttat ut att enkel väg är 14 km. Det är en helt normal promenad för oss, men slutligen blir det antal timmar på fötterna som räknas.
Med alldeles nyinköpta skor började vi vår prommis kl 10 på förmiddagen med strålande solsken.

image

Denna fina gå och cykelbana (gc-bana) är alldeles nygjord och är en gammal banvall mellan Eskilstuna och Ärla. Den fortsätter till Åker Styckebruk och förhoppningsvis införlivas planerna att göra iordning sträckan dit från Ärla.

Redan från start i Odlaren får man tampas med en låååång backe, känns inte när man går,  men herr Lasse jämrade sig över att han inte kommer klara av att cykla uppför denna långflacka backe med höghjulingen, som han tänkt ta på Södermanlands rullande turfträff en dag i maj. Så han får nu möblera om i sitt cykelbestånd och hitta nått annat som klarar av en liten backe 😉
Så precis i början av Odlaren odlas det fram en backe, OdlarBacke.

image

När man promenerat ett litet tag så kommer man till en andra intressant framtida zonplats som jag kallar KonstOdling. Eftersom det förnyas konst då och då här av konstintresserade ungdomar.

image

Banvallen är lång och rak,

image

med omväxlande natur,

image

En fast souvenir från förr med information att banan kommer luta åtta promille de närmaste 365 metrarna mot Ärla.

image

På andra sidan skylten står andra siffror, men betydelse för dessa har inte hittats.

I lilla trevliga Hällberga syns vattentornet från gc-banan som nämns som förslag HällVatten 😁

image

RaktoÄrligt nånstans utmed banan.
Det är anlagt en extra bred grusbana bredvid asfalten, så det går till och med att ta sig fram med häst.

image

När vi efter tre timmars promenad i ca 5km/timmen kommit fram till Ärla lilla charmiga badplats HärligtBad, får vi sällskap av Steelfreak och maken. En timmes paus och de två turfarna, förutom mig, tar sin unika zon. Velocipedrytta får även några unika zoner i samhället eftersom jag är en gentlekvinna 😉. När vår promenad börjar ta sig tillbaka mot Eskilstuna möter vi Iostream som slår sig ihop med oss med varsin glass, turfsnackar vi oss till Barad-dûr 😀, så jag får en andra take på den. Ett glädjande möte som får turfhjärnan att piggna till.
Vi vandrar tillbaka samma väg vi kom, fötterna mår sisådär, humöret hålls uppe med tjohooo och tjohej, ett nära titt in i ett öra, en flamsig rakel som tvärt lägger sig på magen för att vila på den varma asfalten i några sekunder,   Velocipedrytta höll vitsipporna vid liv med att specialvattna dem då och då 😉, så höll vi humöret och tempot uppe.
Så ca kl 18 var vi tillbaks till bilen, precis som planerat. 8 timmar, det vill säga totalt mååånga km senare och jag är ganska trött. Vi får se hur det går om en o halv månad. Då är målet att gå MYCKET, MYCKET längre på Fotrally.
Nu fick vi tränat lite grann och zonrekat några nya platser, så att zonmakaren får lite kvälls/helg-göra 😉.
Så kan man slå två flugor på smällen 😉
Nådde även ett personligt mål och slog mitt tidigare rekord, gick den här gången 32,5 km! Zoner: 2 st! 😂😂😂
Det är långdistans turf 😝 och inte behöver man tälta heller 😝
Nu var vi värda ett rejält mål mat!

image

Vi ses i nån zon därute!!

Jag har fått ligga…..;-)

För några dagar sedan kom Velocipedryttaren på att han skulle släpa ut mig till en zon jag inte tagit innan, Stingsmossen. Jättegärna!!
Men enligt väderlekskartan har det hela tiden visat sig att det ska vara dåligt väder denna lördag eftermiddag. Regn och regn var och varannan dag, precis som det ska vara i april. Men lite regn har väl inte stoppat mig tidigare, vad jag minns 😉 Så det är bara att packa med gummistövlar och regnkläder.

Jag har denna dag sovit efter nattjobb och missat allt vad väder och vind inneburit. Men det räcker med att titta ut genom fönstret och se att det inte varit fint alls. Jag får en begäran via Messenger om att ta med en regnjacka. Sååå perfekt tajmat, mina regnkläder låg i bilen och det verkligen VRÄKTE ner regn, så det var lätt att ta med sig Lasses regnjacka.

Hopp in i bilen och körde till Surahammar.
Jag ser det regnar, jag ser det regnar det var väl roligt hurra!??? Näää inte när vindrutetorkaren är på väg och hoppa av i farten på riksvägen.
Väl framme hos Lasses tillfälliga ”kvart” så blir det en quick-fix med bästa tejpen i världen, silvertejp.

Lämnar över bilnycklarna, eller rättare sagt blir fråntagen nycklarna och får sätta mig på passagerarsidan. En kort bilresa och in på en liten grusväg. En bom sätter stopp för vidare färd. Drar på mig regnkläder, skidstrumpor, gummistövlar, mössa och vantar och så är det bara och traska iväg de några hundra metrarna på grusvägen till mossens början,
som för övrigt är ett naturreservat.
Och det är här det börjar, vandringen, på ytterligare några hundra meter till den gula otagna zonen för den här omgången. Det är överenskommet sedan tidigare att Lasse skulle ta den och få 50 p extra, och jag får 1 pph i timmen, hur länge det nu håller i sig.

Det första steget ut på mossen börjar med att hoppa över en rejäl pöl med vatten och inse att det här kommer bli klafsigt värre. Talar om att här hade jag inte gått ut ensam, stövlarna sjunker ner till anklarna i nästan varje steg och emellanåt får man ta i för att få upp stövlarna som suger fast sig rejält. Vandringen går mot en stor sten som syns på avstånd och min tvärtomliknelse om den här mossen går till den australiensiska öknen och Ayers rock. Men vi går förbi stenen på avstånd, som vi kommer undersöka närmare vid annat tillfälle, och Lasse intar zonen ett par hundra meter längre bort.
En sån här vandring påminner om skolgymnastiken, när man fick springa på den tjockaste madrassen i några minuter….men nu klafsar man i en kvart och svettas ordentligt samtidigt som snön blöter ner kläderna.

Jaha vad gör man i 30 minuter ute på en dyngsur mosse där det vräker ner snöflingor stora som en enkrona?
image

Hittar två små tallträd vars grenar bildar en liten sittbänk åt mig.
image

Där sitter jag och ugglar, ko-ko-ar och tjoar ”Här har ni fått oväntat besök, bjud oss på en fika va!!!” Är det någon som hör min inbjudan??
image

Nää, den enda vi såg till flaxade iväg lite tidigare, troligen en orre. Men vi har väldigt roligt denna halvtimme, många skratt blev det. Men nu är det min tur och jag ska äntligen få ligga…..
Mitt ute i ingenstans, mitt på en dyngblöt mosse, slänger jag mig ner på rygg och jaaaa,
image

det är faktiskt riktigt sköööönt!!!
Uttrycket ”att få ligga” fick en ny innebörd 😉
Luften är vit av all snö som faller ner och landar på mitt ansikte. Säger till Lasse att också lägga sig en stund. Och se på f—n han gör det 😉 och medger att det är inte så dumt. Det är bara en kort stund, för det blir kallt om ryggen, det är ju bara 3-4 plusgrader i luften. Händerna är iskalla i de drippdroppvåta tunna touch-vantarna, behöver bara knyta handen så rinner vattnet ur dom. Regnkläderna, som inte är i galon, kan inte bli mer dyngsura. Är blöt in på kroppen, inte en torr fläck. Gissa vem som är blötast….;-)

image

Japp, me me me!!
image

Med zonen grön och fin så traskar vi tillbaka mot bilen, det tar ca 15-17 minuter bara genom sumpmarken, återigen fastnar gummistövlarna  flertalet gånger i träsket.
image

På fast mark tar det ca 10 minuter att ta sig till bilen. Raka spåret och lämna Lasse vid sin husbil och jag kör tillbaka till stan och svänger inom ChopChop för take away kvällsmat. En varm skön dusch, torra sköna kläder, en timmes sömn så är jag redo för en sista jobbnatt.

”Sickan” har fått sin dos vardagsäventyr för en stund. Men nya upptåg finns i planeringen, bara tiden räcker till 😉

Tack Lasse för åter ett knäppgalet litet äventyr! 🙂