Skåne runt, del 2.

Så efter en trevlig stund två mammor/tjejer/väninnor emellan kom natten med en portion god sömn. När frukosten inmundigad är vi på väg åt varsitt håll, väninnan till jobbet och skola för hennes barn, och nya platser att besöka för mig 😊. 

Klockan 0715 börjar jag köra söderöver och så långt söderut i Sverige man kan komma. Smygehuk bjöd på en fantastisk morgon.

Utmed kustvägen österut kommer jag förbi denna ruin som jag varit vid tidigare. Hörte ruin. Fin och intressant historia om varför den finns där. 

Tycker det kunde finnas en zon här. Men icke. Cykelbanan går flera mil utmed kusten men väldigt få zoner att ta för den cykelsemestrande turfaren. Här skulle det passa bra med en bensträckare. 

För att komma någon vart kör jag vidare och kommer till delmål AleStenar. Dags för lunch och jag äter en mycket god måltid på en restaurang precis vid trappan upp till kullen. En perfekt dag för ett besök här och jag är alldeles ensam. Skönt!!

Här får jag en flashback från i somras när jag var på Island. Väldigt liknande utsikt. 

Underbara vyer från olika håll.


Fantastiskt hur stenarna har stått pall för väder och vind i galet många år.

På väg nerför igen ser jag det uppenbara som inte finns där, än. Därute måste det ju självklart läggas ett zonförslag. 

Längst ute på piren har man denna vy upp mot AleStenar.

Mätt, lugn i kroppen av underbarheter drar jad vidare till Glimmingehus som sägs vara en ful byggnad.

Vaddå fult!?? Nää, håller inte med. Det är ett robust liten medeltidsborg. Synd det inte var öppet, hade annars gått in och tittat. Det lilla har också sin charm. Det tilltalar mig mer än stora, pampiga, perfekta slott. Även om de också fascinerar på sitt sätt.

Det börjar bli kväller och jag hinner precis in på Naturum vid Stenshuvud nationalpark innan de stänger för dagen. 

Sedan en promenad i området och konstaterar att zonen ligger helt fel. Men i skrivande stund är den flyttad så nära Nationalparkernas symbol, guldsnöflingan, det går.     

Om jag inte haft GPS-strul så hade jag promenerat längre och tagit nån zon till som verkade spännande att se. Jaja, fler tillfällen kommer väl…. 

Oj, jag har visst ingenstans att sova inatt, kommer jag på i Kivik, när klockan är halv fem.

TheKingsGrave var en mycket intressant kulturhistorisk plats. Åk dit och se hur det ser ut. Jag blev rekommenderad och gör detsamma till Er.                                       Härifrån bokar jag ett billigt ställe via mobilen för övernattning. I Vånga. Ett par timmars körning återstår. Men måste ju stanna till vid ett par unika ställen till. Såsom Waterkingdom och Lägstapunkten i Kristianstad.

Ååå, äntligen kom jag fram. Nu är jag bra trött efter en heldags körning och enormt många fina sevärdheter. 

Ett hästgård med vandrarhem. Bara en gäst till här så jag är så gott som ensam. Mat och dusch och sedan krypa ner för en välbehövlig natts sömn. Imorgon är det raka vägen hem som gäller. Jaaa så rakt som det kan bli när man turfar 😉.

När jag körde till Vånga i mörkret såg jag en skylt om ett slott. Det ville jag ta reda på vad det var för en plats denna morgon. 

Bäckaskog slott var det och såå fint. Hade gärna gått och utforskat trädgården och omgivningen mer, men hemlängtan var starkare. För den konstintresserade ställer en konstnär ut detta, kul och se 😊. Gigantiska skor! Inte är det Askungen som haft dom iaf 😉

Under hela resan har cykeln hängt bakpå, men jag har inte haft lust att cykla. Förräns jag kom till Sölvesborg. Ååå, vad det var skönt att cykla några zoner. Årets första cykeltur!! Oj vad fint det var i denna lilla stad. Riktig liten idyll. 

Givetvis blev det en tur och retur på Europas längsta gång- och cykelbana, 760 meter lång. 

Även i Karlshamn blev det en cykeltur i området Vägga. Härligt utmed vattnet och bilden ovan står jag i Outlookzone. 

Kring lunchtid, eller egentligen väldigt sen lunch klockan 1530 ca, stannade jag vid en skidbacke och värmde på maten i gasolköket och väntade på att blocktiden skulle gå ut på Dackestupet.

Sista målet för resan kommer jag till när det strax börjar skymma. Jag tar med mig pannlampan och börjar gå de ca 700 metrarna…. 

….till zonen Norrakvill. Den zonen får en felanmälan då det bara är en liten del av zonflingans ytterspets som ligger på stigen. 

För att få mittizonen screenshot måste jag trassla mig in genom djup mossa och nedfallna grangrenar och sly. 

När jag kommit tillbaka till bilen behöver jag en vilopaus innan jag kör resten av vägen hem. Precis intill ligger en liten rastplats där det går att tälta och grilla. 

Så för att fira Nationalparkzonen halvvägs till medalj, hänger jag upp min hammock och vilar.

Så skönt att vila, men har dock ingen ro att slumra. När det blivit mörkt börjar en fågel låta…..

…hoho. Hohoho….ja kanske är det en uggla. 

Men den blir alltmer hysterisk i sitt hoande. Blev den kanske rädd när den såg mig!? 😱😂 Äh, efter ca 1-1,5 timmes bara vara, packar jag ihop och låter Hohoho hoa för sig själv. 

Nu räcker inte längre fingrar och tår att räkna på för mina tagna nationalparker Känner mig nöjd med det 😊 .

Tack Skåne för alla fantastiska zoner jag fått uppleva!!

Skåne runt, del 1.

Ibland blir den tilltänkta välplanerade resan inte som man tänkt sig, så jag ångrar mig i sista sekund och byter planeringen helt och hållet. Men jag är ju oxå den som lyssnar på mitt inre. Den här gången kändes det inte bra med den inplanerade resan. Jag hade dragit på att boka boende, vilket tydde på att jag nog inte var redo för den resan. Så på två dagar smidde jag en ny plan som kändes så mycket bättre. I o f s inget boende inbokat, det tänkte jag fixa utmed vägen. Och även det kändes helt okej. I värsta fall överlever man en natt i bilen  😱😀. Så de närmaste dagarna skulle jag tillbringa min tid främst i Skåne. På vägen till min syster i Halland, stannade jag dels vid bästa rastplatsen Isaberg, och nu fanns det äntligen en zon här! 

Så efter ett par mils omväg, för en (av många) bensträckare vid Store Mosse nationalpark. Det är verkligen en plats att återkomma till för ett bättre besök i Naturum och ta en mer ordentligt promenad i området. Nu hann jag inte med det då maten stod och väntade på mig. Men jag hann i alla fall med en kort prommis till både utsiktstornet och Naturum. 

Tänk att jag kört förbi korsningen vid Riksväg 26 massvis med gånger under fasligt många år och inte tänkt på vad som stått på skylten mer än High Chaparall. Nu vet jag det. Efter första dagens bilfärd stannade jag hos min syster och fick god mat, sov ut och fick flera finfina tips om ställen att besöka i Skåne. 
Med frukost i magen så far jag vidare söderut. Laholms kommun fick en snabbvisit och det är tacksamt med rastplatszoner. Det får en att stanna lite oftare för en ben- arm- och kroppsträckare och frisk luft i lungorna. Laholms kommun har den kända västkuststranden Mellbystrand och här var ett par zoner gula 😱. Så givetvis kör jag in och promenerar alldeles ensam i den blöta sanden. Det blåser ruskigt rejält, men inte så kallt.

Strandmiljö är ju så härligt. 

Innan jag åkte hemifrån fick jag några tips av Velocipedrytta om vilka zoner som är sevärda. Nu var jag på väg till en av dom i Skåne. Hamnar ute på vishan och parkerar vid ett traktorspår bredvid en åker. En någorlunda stig leder mig först till ett liknande litet minigrustag, men traskar mig vidare genom ett snår och hoppar över ett litet vattendrag, uppför en brant och hamnar på den riktiga stigen. Samtidigt chattar jag med Velocipedrytta som tycker jag tar en märklig väg. Hur ska jag kunna veta vilken väg som är bäst?? Nu är jag tydligen inne i en hage och får kliva under stängslet för att komma mot zonen Hellbridge. Vad är det som väntar mig?  Jag har verkligen ingen aning. Nerför en brant slänt och jag hamnar vid ett elskåp som sitter på en byggnad vid en liknande skyttegrav, som tickar likt en bomb som räknar ner. Shit vilken tur att jag var försiktig vid stängslet jag gick under, men den verkade inte vara i funktion. Måste vara ett annat stängsel som var elektrifierat. Några steg till genom snåret och jag får nu se zonen. Oh wow! Men va f–sen, jäkla Velocipedrytta! Det här är ju min fasa. Höjder och rangliga broar! 

Jag kliver ändå upp och ser två fiskare på andra sidan och hälsar på dom med en vink.

Nu ska jag gå över denna smala, gungiga hängbro. Håller mig hårt i vajern med båda händerna. Zonen tas och även några bilder.

Tillbaka på rätt sida är jag glad att jag lyckats!! Ringer och pratar med Velocipedrytta samtidigt som jag tar mig tillbaks till bilen, ååå vad han skrattade åt mig. Är det nån som vet hur skraj jag är för höjder så är det han. Men han visste också att det inte var för blodigt farligt och att jag säkerligen skulle klara det, vilket jag också gjorde 😊 Det är nog lite krut i gumman ändå 😝

Jag kör kors och tvärs, hit och dit och tar några rekommenderade zoner. En av dom är vackra Kvidinge kyrka.           Dagens stora mål är ändock Söderåsens Nationalpark. Zoner som Hjortsprånget och Kopparhatten lockade också. Men först lite fika och en titt inne på Naturum. Zonen ligger lättåtkomlig. Här går det bra att  ha med sin picknick och grilla. 

Tänk vad fint det är här när solen skiner och det grönskar i träden. 

Men idag var det gråmulet och regnet skvätter då och då.                             Jajamän, det blev en mittizonen bild trots många försök. Det är dags att ta mig upp mot Hjortsprånget, det är ju bara 400 meter dit.

Men det skulle bli de jobbigaste 400 metrarna jag gått! Lutningen är kraftig och med min kondition så hoppar man inte som en bergsget över alla stenar på stigen upp. 

Slutligen kommer jag till den kända platsen. Här sägs det att man förr jagade ut hjortar över stupet som jaktsätt. Därav namnet Hjortsprånget. 

Och jag lovar att det är smalt och högt! Med min fasliga höjdrädsla tar jag mig försiktigt fram till trädet som jag klamrar mig fast vid och lyckas släppa taget så pass att jag lutar ryggen mot stammen och lyckas med nöd och näppe ta zonen. Tittar och funderar hur jag kommer vidare ut mot stupet. Men jag inser och beslutar raskt på en millisekund att jag aldrig i h-vete kommer ta mig dit!! Jag äventyrar inte mitt liv! Nu ska jag lyckas vända mig om och återigen ta mig förbi trädet. Det var verkligen inte lätt! Fy F-n vad vidrigt läskigt!! Det är det smalaste stället och precis så en fot får plats bredvid trädstammen. Fatta hur RÄDD jag var! När jag kommit över på ”fast mark” igen, släpper allt och tårarna tränger upp i ögonvrån. Nu hade jag gärna velat haft en tröstande kram. Men jag behöver nu aldrig göra om det!! Ett par meter därifrån kan jag få en lika värdefull utsikt.

Ser väl inte så mycket ut för världen nu när det bara är brunt och grått, men inser vackerheten i det ändå. Promenaden nerför går lite fortare än upp. Hoppas Kopparhatten är smidigare att ta sig till.                                                   

Efter den fasliga upplevelsen tar jag den lättare varianten och kör dit. 

Förstår varför det heter som det gör. Tänk en vacker höstdag med de gyllenbruna boklöven som lyser som koppar i solskenet. På försommaren är bokskogar oerhört vackert när löven spruckit ut och bildar ett ljusgrönt tak över den stora naturliga bokskogssalen.

Resan fortsätter mot nya sevärdheter. Bland annat till Trolleholm…

BrevetHem. Sju uppresta runstenar stenar varav bara två med ristningar om dess historia. 

Fascinerande…. 
Nästa coola plejset är Trollenäs. 

Efter flera kortare körningar och flera stopp var det hög tid att ta sig till nånstans att sova. Kör till Landskrona. Där öppnar sig himlen som häller ner regn och hagel. Men efter regn kommer sol!

Jag kontaktar en väninna som säger: Självklart får du sova över, vad roligt! Hinner med att gå runt Citadellet innan det är kväller. 

Sedan blir det några timmars snickesnack mellan väninnor innan en välbehövlig god natts sömn. Nästa dag blir det mer av rakelssmaaventyr 😀.

*Töfsingsdalens nationalpark *

I två veckors tid hade jag planerat för den här resan. Flertalet telefonsamtal, googlat, tittat på kartan massvis med gånger, tänkt, klurat, funderat, kasserat idéer, kommit på nya och till slut hittat och planerat en lösning som är fullt genomförbart. Så ut igen på nytt äventyr efter gårdagens tur till Njupeskär i Fulufjällets nationalpark. In med väskor och ryggsäckar i bilen och köra en stund mot Grövelsjön. Jag är ute i god tid och stannar till utmed vägen vid Fjällbua ca 4 km från Grövelsjön. Här hyrde jag ett par snöskor och stavar. I och med att jag var ute i god tid så hinner jag en snabbis till just Grövelsjön och tar en zon. Kl 1000 är jag på parkeringen vid Lövåsgårdens hotell. Där väntande två väl påbylsade herrar som jag har avtalat tid med kl 1000. Deras tårar som blöter ner kinderna och gubbsnoret som rinner ur näsan berättar att de kört en bit hit. Det är inte lätt att torka av sig med hjälm på huvudet och visiret nerfällt. Vi hälsade på varandra och packade på vandringsryggsäcken, stavar och snöskor. På med hjälmen och så for vi iväg på två skotrar. 

Vädret var ca -15 grader och väldigt soligt och knappt någon vind. Nu körde vi mot Hävlingen som låg 20 km från Björnliden och Lövåsgården. Jag hade ingen aning om vilken tid det kunde ta. Efter ca 5-6 km stannar vi och de visar en liten enkel rastsuga som finns utmed vandrings-/skoterleden som alla förbipasserande kan använda vid behov om kroppen behöver vila eller om vädret blir dåligt. På leden såg jag tre sådana stugor. Skoterturen var helt underbar i den fantastiska vita böljande naturen av låga rundtoppade fjäll runtomkring. Det vita böljande fjällandskapet avslutades mot den knallblåa himlen och vårsolens strålar. Det går verkligen inte att beskriva hur oändligt vackert det var! Tyvärr så fick jag inga bilder från skoterturen vilket jag gärna hade delat med mig av. Men tro mig, det var verkligen som att hamna i ett bomullslandskap. Inga tussar, utan bara ett enda oändligt stort vitt böljande fält.

När de små knotiga träden börjar visa sig igen blir de strax fler och fler och snart är det en skog vi kör igenom. Efter en timmes trevlig skotertur avslutas färden på Hävlingesjön, precis nedanför Länsstyrelsens stugor. Några veckor under vintern finns här en stugvärd dygnet runt.                                                   Jag betalar för mig och mina fantastiska herrar som kört hit mig, hjälper mig till och med att bära in mina pinaler 😀. Stugan är enkel och har plats för 8 personer. Brasan är igång och vatten är hämtad från sjön. Det är isande kallt och väldigt gott. Gasolköket är enkelt att använda. Elektricitet finns inte. Några små ljus finns som inte har mycket kvar att ge om de tänds. Jag är ensam i stugan och provligger ett par sängar innan jag väljer den som har två madrasser ovanpå vara 😊. Det blir ett enkelt leverne i ett dygn framöver. Färdiglagad mat värms på och det smakar riktigt bra. Ris, pölsa och majs mättar magen rejält. När jag provat att jag har god mottagning på mobilen är jag snart redo att ge mig ut på snöskovandring i solskenet. Innan jag går iväg tar jag en prat med stugvärden om vilken väg som är bäst att gå. Och det var tydligen rätt över sjön 😊. Jahapp på med snöskor, ryggan och en teleskopstav i varje hand. Det låter hur klumpigt som helst när man tänker att man ska gå med snöskor. Men de är lätta och inte alls klumpiga. Tur att jag ställde in dom innan de skulle klivas i.

Sådärja. Nu är det bara till att promenera, ett steg åt gången, liiite bredbent men inte alls som det skulle hänt nått i brallan 😂                                       Det enda som låter är ljudet av snöskor i den skoterpackade snön. Joo, det är sant, ett ledat skoterspår visar vägen till målet.

Raka spåret dit och jag njuter till max!! Efter ca 20 minuters snöskovandring och lite chattade på vägen kliver jag åter på fast mark och fortsätter några meter till och där ser jag den!! 

Den lilla bron över vattnet! Ååå fasen alltså, tänk att jag verkligen gör detta 😀!! Nu kliver jag över gränsen till 

Töfsingsdalens nationalpark!! Ett liten kik på infotavlan och sedan i appen om var zonen ligger och traskar tillbaka ca 30 meter. Från bron, rakt fram, genom den halvmeterhöga pudersnön, krånglar mig igenom några krokiga björkar och uppmot kullen. Men kullen är brant och jag vet inte vad som finns under snön, så jag stannar när jag får ‘taking zone’. Glad att jag som första turfare lyckas ta zonen i Sveriges mest svåråtkomliga nationalpark 😱😀.                                       Jag klarade det! Plättlätt på mitt sätt 😀! En mittizonen bild blir det inte den här gången, får nöja mig att jag lyckades i alla fall 😊 

Däruppe finns mitten av zonen. 

Känns säkrast att låta den vara. 

Nu dags för en stunds bara-vara:

Sitta på en sten i tystnaden och suga åt sig av solens lätt värmande strålar är rena ljusterapin. Jag sitter här en stund när jag börjar känna av att tröttheten påminner att jag bör ta mig tillbaks innan jag blir för trött. För trots allt så sliter det att åka skoter i en timme i kylan, alla vackra intryck och all frisk luft och snöskovandring tur och retur med ryggsäck med förnödenheter om något skulle hända. Så det blir dags att röra sig tillbaka till Hävlingestugorna. 

Lite trött och kall kommer jag in i en sval stuga och vill ha mer värme. Men brasan tar lång tid att värma denna 8-mannastuga. Så för att inte behöva sitta på en tråkig stol och värma mig framför brasan, ser jag möjligheten att hänga upp hängmattan framför och lägga mig där och värma mig. Sagt och gjort, det var inte helt fel. Så varmt och skönt i sakta gung.

En stuga utan el och vatten innebär ett utedass. Den ligger inte precis runt knuten heller. Näää, här får jag trampa i ett par andras fotspår i den halvmeterhöga snön de ca 75 metrarna till det lilla lilla utdasset 

med en enkel trädörr som nätt och jämnt går att öppna (pga all snö) så jag kan klämma mig in. Och vet Ni!? Det är förbaskat kallt att gå ut mitt i natten när man är toanödig! Skidbyxorna dras inte på utan jag traskar i underställ och träningskläder med en pannlampa i handen, utan att knyta kängorna, så de fylls med snö och man trampar fel och faller ner i halvmeterdjupa snön och får kämpa sig upp, innan man kommit in på dass, snödränkt och kall önskar jag för ett ögonblick att jag vore någon annanstans. Men ändå glad att jag inte stukat foten eller gjort illa mig på annat sätt. När jag väl kommit in och lagt mig isovsäcken igen sover jag gott.             Under kvällen hade det kommit in tre grabbar som varit på skidtur i ett par dagar och var på väg till Grövelsjön, 13 km skidtur återstod. Fi fasen, det skulle jag aldrig göra. Men de var duktiga och kånkade in mer ved och vatten från sjön. På morgonen hjälptes vi åt att diska och städa efter oss. Och jag önskade de en trevlig tur och att vara försiktiga. 
Mina herrar kom vid 10, som avtalat. De berättade att resan hit denna morgon var lite läskig, det hade visst varit dimmigt bitvis. Skoterturen tillbaka till Lövåsgården var mycket kallare än dagen innan. Även om inte minusgraderna var fler så fanns inte solen med oss idag som kunde värma bara lite grann ens. Det märktes att spåren på leden var igenblåst av snöyran under natten. De såg inte riktigt var det var bäst att köra för att inte åka på nån sten eller i nån grop. Kylan kändes så det stack i låren, men lät bli att börja spänna mig och börja huttra. Det är en konst att kunna slappna av när man egentligen skulle vilja spänna sig och börja frysa. Men det fick jag göra när jag kom in i bilen och fick igång värmen. Så efter en timme var vi framme. Packningen in i bilen och ett stort tack, betalning och varsin Bamsekram fick dessa gentlemän som hjälpt mig. Den ena av dom hade mycket att berätta då han bott och jobbat i Eskilstuna, Torshälla och Västerås. Utan dessa två trevliga pensionärssnubbar 😉 hade jag aldrig lyckats få zonen i Töfsingsdalen.

Visst går det att ta den här med ”lätthet” på sommarhalvåret också, men då gäller det att orka och klara av att vandra eller kanske cykla (vet ej om det är tillåtet) 13 km i fjällmarker utmed vandringsleden från Grövelsjön till Hävlingestugorna. Det är väldigt välmarkerat, så inga problem att hitta. Men det kan vara mer problematisk med mottagningen eftersom det tydligen bara är Telenor och två företag till som har täckning och det är inte Telia!? 

Färden fortsätter med att få bilen tankad på närmaste ställe. Finns inget i Grövelsjön, så det blir en tur till Norge!! Till Elgå. Johejdu, det var ju som att komma in i den ödsligaste cowboystad, saknade bara de där torra gräsbollarna som yr runt här och var. Men jag hittade en zon och ett ställe att tanka på, och fick t o m hjälp att göra det 😊. -Ska du ha full tank? -Jaa, jag måste ju komma härifrån sa jag till svar 😂. Ett par mil från Elgå ligger en av Norges minsta nationalparker. Den tänkte jag också besöka, om det gick. Dålig skyltning när jag till vägen där jag skulle svängt av. Gutulia och en sevärdhetssymbol var det enda som vittnade om att jag var rätt. Men en snövall på 1,5 meter ville jag inte klättra över och sedan försöka ta mig fram flera kilometer i snön. Jag stannade inte ens utan insåg att jag får återkomma när snön är borta. Nu var färdmålet Mora vandrarhem. Det låg några timmar bort. Den här vägsträckan hade sina enormt vackra vyer. Tänk att naturen kan skilja sig så mycket på bara några mil. 

Den här ”omvägen” gav mig i alla fall två norska zoner. Den andra fick jag be ZM göra om till en Monumentzon.

Jag begrep inget av zonnamnet, BåtPåGrunn. Men har fått reda på det i efterhand och låter Er upptäcka det när Ni tar Er dit 😉.

Som sig bör på många av mina utflykter hittar jag nya ställen. Den kommande platsen har jag varit tidigare på för flera år sedan och tänkte; självklart finns det en zon här. Men se där, det gjorde det inte. Bunkris Brandtorn har ingen zon! Hur i…..har man missat detta??? 

Skärpning ZM! Här ska det finnas en zon! 

Här är lokalhistoria och kultur inbäddad i vacker byggnad, fantastisk utsikt, branta trappor för den våghalsige, fikaplats för den mer normalfuntade personen 😝. Och detta ligger precis utmed vägen så det är ingen omväg när man passerar här, beroende på vart man ska…..😱😝😂 om man är turfare eller ej….ja ni vet….

Dagens slutmål närmar sig och det är kväll när jag kommer fram. Och det var nått så oerhört mysigt, välkomnande och skönt att få komma in i ett varmt ombonat hus, med en skön säng och

en varm dusch och sedan rena fräscha kläder. Jag rekommenderar varmt Mora vandrarhem och Gästhem, som ligger sydväst om stan i en liten ort som heter Vinäs.  

Och tystnaden var helt underbar! Inte ens i skogen är det lika tyst. Glömde t o m bort min störiga tinnitus, kom jag på nu i skrivande stund 😂.

Borta bra men hemma bäst. Men vad kul det är ändå att åka runt och uppleva nya platser. Det smids redan nya planer 😉.

Girlpower, sunt förnuft och lite jävlaranamma så kan man det man vill! 

*Fulufjällets Nationalpark *

En lång bilfärd väntade mig denna morgon efter jag lämnat min son på skolan. Kändes lite i mammahjärtat, men jag fick tänka på vad jag förhoppningsvis skulle få uppleva senare under eftermiddagen.                                 När jag passerade Västmanlands gräns till Dalarna så fick jag en känsla att här börjar glesbygdsmarkerna. En härlig känsla 😊. 

Jag körde på utan att stanna för massa zoner utmed vägen eller andra kringelikrokvägar. Lite bensträckarstopp givetvis men de var inte många. Jo, en avstickare till Sågmyra. Ett litet samhälle där jag gick i lekskolan innan vi flyttade till södra delen av Sverige. Det blev känslomässigt med tårar och glädjande minnen. Tog den enda zonen som finns där. Körde genom samhället och kände igen den gamla Ica-butiken. Oj vad många minnen jag har som återkommit till mig då och då under årens lopp. Jag gick in i trapphuset i hyreshuset där vi bodde och tyckte det verkade bekant med färgen på väggarna. Fin grön färg med svartvita små flingor, som var vanligt i slutet av 70-talet att ha på både väggar och golv.                                                 Ååå den lilla fina kyrkan kändes igen och jag ville gärna gått in, men det var stängt. Zonförslag kommer 😉

Även lekskolan och idrottshallen var bekanta byggnader och områden. Det var en minnesvärd omväg.                           Sedan körde jag på i några timmar igen.

Snart framme! 

Nu var det inte långt kvar till vandrarhemmet i Mörkret, nedanför Fulufjällets fot. Snabbt slängde jag in mina saker och gjorde en snabb ompackning och körde iväg igen. Jag ville ha så mycket tid som möjligt vid Njupeskärs vattenfall innan kvällen. Från parkeringen är det en kort promenad till Naturum, restaurang, information och entrén till nationalparken.

Strax utanför Naturum ligger zonen (och den obligatoriska mittizonen bilden 😝)

och härifrån går även vandringsleden till vattenfallet. En promenad på ca 2 km med härliga trollskogslika områden.  

Jag hade redan tidigare förstått att leden är välgången trots all snö. Sommartid går man på några spångar här och var för att inte väta ner skor och fötter. Vintertid syns inte dessa och man får passa sig vart man kliver annars kanske man trampar vid sidan om och….. flunk….så sjunker man ner ett par decimeter. Men snön gör det oxå än mer tungt att gå. Och nu räckte det med ett svagt uppförslut och jag behöver stanna var tjugonde meter för att hämta andan.                                                                               När jag börjar närma mig slutet kommer jag fram till en grillplats. Jag tittar igenkännande runtomkring mig och plötsligt tar det tvärnit för synen. Hoppsan! Där ser jag….Wooow!! 

Den sista biten är en lång och kraftigt brant, så det finns trappor att gå i. Det går inte att gå som vanligt i en, två eller tre trappor knökfyllda med snö. Jag ser spår att nån kanat ner på rumpan, i en trappa!? Ajajaj, det vill jag inte, så jag väljer att gå baklänges. Jag liksom hugger ner tåspetsen mellan stegen och håller mig hårt i trappräcket.                       Sommartid hör man vattenfallet härifrån. Men nu var det tyst, jättetyst, inte ens fåglarna kvittrade idag. Men ååå vad de kommer kvittra till våren!!           Går vidare på träbron som går hela vägen till utsiktsplatsen. 

När jag sett Njupeskär utan snö har det varit en smal strimma vatten som fallit ner. Men med den här mängden is undrar man vart allt vatten kommit från och hur det hunnit frysa på vägen ner. En helt fantastisk syn! 

För några dagar sedan hade jag lyssnat på en podcast om is, isgrottor och frusna vattenfall. Där berättade de om den blåa isen. Vadå blå is tänkte jag, det är väl bara smutsigt och grått. Det blev en riktig WOW- upplevelse, isen var verkligen blå! Riktigt riktigt isblå! Åter igen; helt fantastiskt! Kan nog klämma till med episkt!   

Jag tänkte att strapatsen tar slut vid utsiktsplatsen, men tidigare fotspår sa annat… fortsätt framåt, till det frusna fallet….så jag gjorde likadant. Så långt fram jag vågade. Den tjocka isen under mig var täckt med snö och det bildade en brant backe…. 

…..och ändå kunde jag höra hur rinner vatten under isen till ån. Lite skrämmande tanke ändå.                         Det syntes att någon eller några varit ganska våghalsiga att ta sig fram mot en öppning, i all frusen is, som liknade en isgrotta. Galenpannor tänkte jag i mitt stilla sinne.

När jag står med ryggen mot vattenfallet får jag en annan vacker vy….                       Där jag står, där landar den lilla strimma vatten som faller ner med enorm kraft under sommarhalvåret. Ganska häftigt att stå där med den tanken. 

Rätt som det var så smällde det till med ett DÅN! Nånstans i närheten sprack isen, som det gör när det är kallt. 

Jag bör nog ta mig till lite tryggare plats och går tillbaka till utsiktsplatsen för att ta zonen och äta ett par kalla våfflor. Ja kalla våfflor är bättre än inget när man behöver nått för energins och humörets skull. Just ja, ta zonen, nja det gick ju sådär, eller egentligen inte alls 😕. GPS-strul och min gubbe gick långt uppe på bergssluttningen istället för där jag verkligen var, nere i ravinen. Så efter tre försök gav jag upp. Det var dags att börja gå tillbaka. Skymningen var på intågande och den hade med sig kylan. Jag valde att gå den andra leden tillbaka. Inte helt fel visade det sig. Den var både rolig och jobbig. Det roliga var när stigen blev så brant så jag gjorde som de andra gjort före mig;

Satte mig ner och åkte kana!  Det var så galet kul att jag kämpade mig upp igen, på knä, för att göra det en gång till. 

Skrattet måste ekat lång väg, för jag höll inte igen på det roliga. (Sorry, om uppladdningen är dålig)

Väl på fötter så gick jag vidare och hamnade snart i det jobbiga. Det måste varit en myr jag gick igenom. Var och varannat steg sjönk jag genom snön ner till knäna. Det var så grymt jobbigt att jag kröp några meter för att spara krafterna. Här hade det inte varit fel med snöskor och komma fortare fram på den ca 150-200 meter sträckan det gällde. Slutligen kom jag till Naturum och parkeringen och kunde lasta in mig och ryggsäcken i bilen och köra till en värmande dusch och lite mat i magen.       Till en början var jag helt ensam på vandrarhemmet, men fick snart en engelsman att prata lite med. Kvällen blev tidig för mig och jag somnade gott inför ett nytt äventyr nästa morgon. 
Tack för den här gången Njupeskär och Fulufjällets nationalpark. 

*Tyresta nationalpark *

För ett par veckor sedan hade jag ärende till huvudstaden och planerade givetvis in några zoner att ta. När jag var klar med det jag skulle göra körde jag till Tyresta och tog nationalparkszonen. Nedan en bild hur det såg ut från den platsen med parkering i ryggen. 

Och en mittizonen screenshot 😊.

Den är mycket lättillgänglig.                   Det finns en massa leder att gå runt i parken och jag siktade in mig på att åtminstone gå runt sjön. Några meter från zonen finns Naturum, väl värt ett eller flera besök, med mycket info om de flesta nationalparkerna i Sverige, massa info om djur och natur, samt en mycket trevlig personal som jag pratade med ett bra tag. Berättade om mitt ärende hos dom och om Turf, att det finns en zon mitt ute i brandområdet. Hon visade mig en detaljerad karta och sa att terrängen är mer för ”hardcore” personer. Men jag är som jag är och ger inte upp för lite motig info, men har med mig det i baktanken. Nu måste jag fylla på med lite ätbart från det tillfälliga fiket, den ordinarie är under renovering. Vatten och en rejäl macka att äta på vägen. Vandringen börjar….
I Stockholmschatten blir jag välkomnad som en storturfare. Va!? Var? Vem? Jag? Nähäää, han måste tagit fel på person. Jag som sällan kommer över 50.000 p i omgångarna är ju ingen storturfare 😉

Jag går i mina egna tankar och missar den första zonen och får gå tillbaka en liten bit. 

Vid den andra zonen var det dags att byta spår. Det kändes att denna, fortfarande välgångna leden, mer var för de som tycker om att gå lite längre än den första vardagsetappen. Det tar sedan stopp vid en liknande vändplan och en skylt möter mig med information om brandområdet. 

Komfortetapperna lämnas och etapp 3 inleds nu på en liten slingrig stig. Fotspåren blir färre och markeringen utmed leden sitter på träd och stolpar och jag får allt hålla ögonen öppna efter dessa orangea små trekanter så man inte går fel.

När jag gått en bit på stigen öppnar sig plötsligt en helt ny vy. Som en ridå går upp visar sig brandområdet med kvarstående döda träd här och var med sina spretiga grenar. Andan går ur mig.   Jag har aldrig sett nått liknande. 

Området är enormt och långt därborta skymtar det gröna tallar och granar. Och nånstans i detta virrvarr finns det en zon jag vill ta.

Ska jag klara det?

Jag fortsätter vandringen på stigen/leden och tittar noga om det finns en öppning bland allt sly, om det ser något mer lättgånget ut, för att ge mig in i trasslet så nära zonen det går. Enligt kartan är det en del träsk här och var, och det vill jag gärna undvika. Men så ser jag en möjlighet. Jag viker av stigen uppmot en höjd och sedan ganska rakt på, det är ca 300-400 meter från stigen till zonen. Japp, därute ligger den… Nu är det sista etappen som ska klaras av.                   

Jag kliver rätt ut i bushen och det är tätt med sly. Mycket, mycket tätt. Går under, viker undan, klättrar över, har svårt att få in en bra riktning och bestämmer mig snart för att vända tillbaka, trots att jag är så nära. Men jag vill inte riskera att göra mig illa, gå hur fel som helst, bli lätt panikslagen och att gå i mörkret eftersom det började bli lite sen eftermiddag ca kl 15.                                 Men jag bestämde mig ändå att detta ska fixas en dag! Så gick jag tillbaka samma väg jag kom, nöjd med mitt försök och mitt beslut. 

Den sista zonen runt sjön togs och jag fick se  ett nyfruset vattendrag, så vilsamt men ändå spännande och fascinerande för ögat.

Så en vandring på ca 2,5-3  timmar gav mig fyra unika och ett måste att återkomma.  I’ll be back!!

Funderade de närmaste dagarna på att den bästa tiden att komma tillbaka är nog på vintern. Dels så är marken relativt frusen för att inte bli så blöt om fötterna, man ser bättre vart man är i omgivningen och vart man går, var man sätter sina fötter, eftersom det inte finns gräs eller grönskande löv på sly och småträd som växt upp. Och mindre risk att bli attackerad av insekter och marklevande otäckheter som ormar, hua!!

Återbesöket blev överraskande snart. Två veckor senare fick jag ledigt ett arbetspass och Lasse tyckte vi skulle åka till Stockholm och besöka ett par Världsarv och göra ett försök tillsammans i Tyresta nationalpark. Jaaaa!! Vadå försöka, SvåraZonen SKA tas denna gång!! Ingen tid att passa, hela dagen med bra väder, bästa tryggaste sällskapet. What can go wrong!???

Så vi går denna söndag samma väg som jag gick förra gången. 

Men vi gick en liten bit längre än där jag vek in första gången. Bilden ovan visar att Lasse är max 50 meter från mig, syns han? Och ungefär mitt i bild vid horisonten ligger zonen. Några hundra meter att ta sig dit.

Och jag är så tacksam att jag har världens bästa med mig. Jag är ganska klumpig och ovig med termobyxor så jag behöver en pålitlig hand som hjälper mig över stock och sten. Bokstavligen balanserade vi över sköra nedfallna träd och jag hasade nerför lite för höga stenar än att bara kliva eller hoppa nerför, höjdrädd som jag är. Tycker t o m det är obehagligt att stå på en stol.

                                                             Emellanåt hittade vi öppningar med utsikt som påminner om fjällvärlden. 

Slutligen efter ca 30-45 minuter kom vi fram och jag jublade! ”Jag är kuuung! Nä, det kan jag inte vara, drottning då 😂” Svårazonen är tagen! Jag kanske är lite ”hardcore” ändå  😂                                 Men vad bra att inte behöva vänta på blocktiden och lämna över den till den andra, utan båda får den samtidigt. Bra det här med assist 😀!

En kort vila innan vi ger oss tillbaka. Snälla, inte samma väg ber jag och Lasse bara skrattar åt mig. Nä, vi tar en kortare sträcka tillbaka och det tar ca 15 minuter till stigen. 

Väl tillbaka på rätt spår börjar jag känna av smärta i högerknät. Vilken tur jag haft att inte (diagnos) löparknät (hur kan man få det utan att springa!? 😱😉) vaknade till liv mitt i smeten, då hade jag blivit tvungen att avbryta ytterligare en gång och knappt kunna ta mig tillbaks. Tack för det knät! Bitvis haltade jag till bilen. 

Vi har båda trampat igenom den snötäckta tunna isen ner i lera, slagits med pinnar och grenar som värsta slalomåkarna, blivit dyngsur och riktigt skitit om byxorna. Men vi hade ett jäkla gott humör hela tiden. Det här var ett kul äventyr!! 

På Velocipedryttarens Instagram fick vi sedan en kommentar av ett par vi mötte, det var tydligen en bekant till Lasse. De kände inte igen varandra 😂 när vi mötte dom axel mot axel på stigen. Vi hörde deras röster där vi stod och tittade på utsikten i zonen, trots att vi var flera hundra meter från varandra, men de syntes inte. Oj vad de måtte undrat vad vi, (ehmm okej, främst jag), var för tokiga som tjoar mitt i skogen. 

Utan Dig kära Lasse hade jag inte klarat av det lika bra!!

*Färnebofjärdens Nationalpark*

Jag fortsätter min resa från Hamra nationalpark på E45 mot Sveg. En resa som planeras ta ca 45 minuter. Det smårengnar och vägen är isig. Vilket får mig att väldigt snart känna att det är halt. MYCKET, MYCKET halt. Bilen går inte att styra, den glider hit och dit och hjärtat sitter flera gånger i halsgropen. Hastigheten sjunker raskt till max 40Km/h. E45 har inga räcken varken på sidorna eller några mitträcken. Några mötande bilar håller oxå låg hastighet och jag förstår att jag ska fortsätta med det. Det är bland det läskigaste jag varit med om i bilkörning! Inser att det inte kommer ta 45 minuter utan ett par timmar till Sveg. Bättre det än att hamna i diket. Jag vill komma hem helskinnad och krama om min son. Så tänker jag för att hålla ner hastigheten.                         Min plan var att ta en promenad i Sveg och ta ca fyra fem turfzoner. Men när jag kommer fram till rastplatsen och allt är glashalt väljer jag att avstå. Ruggigt och grått är det och sinnesstämningen är något dämpad. Halkar dock ut för två zoner för att ta Jämtland som region. Frisk luft och röra på sig lite efter en tur i tvålkoppens halkiga värld var inte helt fel. Jag köper en snabblunch vid en bensinmack och resan fortsätter mot Söderhamn. Till och från ruskigt läskigt halt. Lastbilar står på rad och kommer inte vidare, påminner mig att fortsätta köra lugnt. Några bensträckare och några unika zoner innan jag kommer fram till ett större delmål. Världsarvet på Hälsingegården Erik-anders. 
Parkerar vid en rad med brevlådor och kliver ur med en känsla av besvikelse. Var det inte mer än ett gäng röda hus med vita knutar!?? Hittar ingen information om gården och infocentret är stängt. Går ändå runt gården för att se vad det fantastiska ska vara, men finner inget. Inte ens några bilder blev tagna. Det blir en issue när jag kommer hem. Såg flera Hälsingegårdar som jag åkte förbi och någon av dessa måste ju visa något mer än denna plats.

Zonen AndersErik har bytt plats och fick ett namnbyte till JonLars.

Nu är det inte långt kvar till Söderhamn där jag ska checka in på vandrarhemmet. Solen är på väg ner och jag slänger snabbt in grejorna och kör igen. Mot kusten och ett par gula zoner. Varför är de det??                                                       Vägen blir mindre ju längre ut jag kommer. Det blir till en grusväg och väglaget är fortfarande blöt isväg som slingrar sig genom skogen och avslutas med en rejäl nerförsbacke innan parkering till naturreservatet. Det står en bil där, så nån är ju här om jag behöver hjälp, tänker jag och kör ner.

Byter kängorna till broddskorna. Det bli en kort promenad till badplatsen och en sista skymt av solnedgången.

Zonen ligger en bit in i skogen och med pannlampans ljus klättrar jag uppför kullen i kolsvarta mörkret.

Planen var att jag skulle gå ett par kilometer till udden, men det känns inte bra att göra det i mörkret och jag beslutar att gå tillbaka till bilen. Har nu i alla fall en anledning att återkomma vid bättre väder 

Med tungan rätt i mun ska jag köra uppför den glashala backen. Försöker köra mot kanten för att ha fäste i snön, men bilen tappar fästet och glider bakåt. Jag kliver ur och går till gruslådan som står tio meter bort, för att ösa grus under däcken. Men det finns inte ett enda gruskorn!! Vad ska jag göra nu!? Tänker till och letar fram grenar och kvistar att placera under däcken. Det funkar inte och bilen hamnar på sned över hela vägen med ena bakhjulet 20 cm från ett djupt dike. Förstår att jag inte klarar detta själv och behöver hjälp.

När jag gick tillbaka till bilen från stranden hörde jag någon rista en matta. Nu kom det till hjälp. Det finns någon här, i nått hus i skogen. Ser nån lampa lysa och går genom skogen åt det hållet. Glädjen närmar sig när jag ser att det är ett fritidshus! Går fram och knackar på altandörren. En äldre man tittar fram och jag ropar att jag behöver hjälp. Han öppnar och jag förklarar vad som hänt. Lite lätt irriterad kliver han i skor och jacka och hämtar sin syster i andra huset. De kör ner till min bil, ca 300 meter, och ser att jag faktiskt ligger illa till. De hämtar två hinkar med grus och hivar det under framhjulen. De puttar på bilen medans jag kör och kommer upp några meter innan jag tappar fästet igen. Jag kliver ur och tänkte säga att de får prova köra upp, när jag ser bilen glida neråt. Tar ett par snabba steg och försöker sätta mig men hinner inte. Jag faller omkull och ser den öppna bildörren komma mot mig och hinner på en hundradels sekund tänka; hoppas jag får plats under dörren utan att den skrapar mig. Jag hamnar på rygg och känner hur jag kanar med bilen ner att par meter innan jag tar stopp. Bilen fortsätter och jag känner att vänster framdäck rullar över min fot. Snopen och skärrad! Jag blev just överkörd av min egen bil!!! Känner att foten är hel och jag är helskinnad men med blöta grusiga kläder står jag plötsligt upp och bilen är uppkörd. Mannen var snäll och tog den sats han kunde få och körde upp bilen längst upp på backen. En kort återhämtning och världens bamsekramar och Stort Tack till de båda för hjälpen och körde jag tillbaka till vandrarhemmet. Fortfarande skärrad och väldigt trött efter en varm dusch och ett mål mat somnade jag gott.

En tidig morgon packade jag nu ihop mina pinaler och skulle nu åka hemåt. Jag hade ett stort stopp kvar att göra. Några bensträckare senare kom jag till Gysinge, ett fint område att promenera i

och sedan Färnebofjärdens naturreservat. 

En hel del folk med kikare var där, fågelskådare. Tyvärr fick jag inte den där feel-good-känslan som jag väntade på.
Lätt moloken körde jag en bit mot sista zonen i Gysinges utkant, nu har jag hemlängtan. 

En promenad på en gammal banvall, solen sken och det var lugnt. Tyst. Själv. Känslan av feel-good börjar krypa fram i takt med spänningen av vad jag ska få möta. Visste att det var nån gammal bro med valv. 

Sen kommer den, BRON, wooow!! Sååå häftigt!

Synen. Området. Vädret. Tystnaden. Solen. Stillheten. Helt mållös går jag nerför den branta banvallen. Över stängslet in i hagen som finns på båda sidor om banvallen. Det här var det jag sökte, den här upplevelsen, överraskningen….Nu mår jag sååå bra!!

Det finns två broar, den andra har fyra valv och är hel fantastisk och ger en magisk känsla.                                           

Mitt på bron finns en gul unik zon. Den blir min, denna vackra soliga sköna januaridag. 

Utsikten är helt fantastisk över Färnebofjärden. Gissa om kameran går varm??

Även vid den här bron går jag nerför den ännu större och brantare vallen och promenerar i hagen utmed vattnet och hittar en plats att sätta mig på. Med solen i ansiktet njuter jag maximalt! Nånstans finns hemlängtan, men ändå är den som bortblåst och energidepåerna fylls. Hade jag haft med mig hängmattan och lite mat så hade jag stannat kvar en längre stund. 

En mycket vacker bro vid ett vackert ställe. Nu har jag minnen från olika vinklar och vrån. Rekommenderar er att åka hit. Jag återkommer mer än gärna och har fler platser att upptäcka kring Färnebofjärden. Längtar redan tillbaka!!

* Hamra Nationalpark*

Åter några lediga vardagar. Jag ser min chans och tar den. Packningen och resrutten är klar, så jag börjar köra norrut. Första målet är Dalahästen som jag åkt förbi tidigare nångång och har väl tyckt att det är väl inget och se. Men passar på att ta zonen en gång för alla. Döm om min förvåning när jag inser hur bigbautastor den faktiskt är!! Stort som ett höghus!

Grått och ruggigt är det, men finner ändå det gråa som en fin färg. Snön ligger men inte är det mycket, ett par decimeter bara. Jag kör och kör….                                   I Noppikoski, låter som man är väldigt långt upp i Norrland, men är ju inte ens halvvägs, när jag behöver och tar en paus, och givetvis en zon till. Det blir några unika på den här färden. Jag är inte på långa vägar ute efter hundratalet nya zoner. Bara några stycken, som jag kan ägna tid åt och får uppleva istället för att jäkta igenom. Kvalité framför kvantitet. Jag kommer väldigt nära med bilen vid naturrastplatsen, men en stooor snöhög är i vägen och jag kliver ur bilen för en välbehövlig bensträckare. Mina varma fötter kliver ut i snön, sjunker ner lätt och får snö innanför kängorna. Bara tömma ur och låta fotfläkten torka skorna och vristerna resten av färden, åtminstone till nästa stopp.

Åååhh, äntligen framme vid ett av mina delmål på färden! Så jätteskönt att få gå in i skogen och följa stigen, höra vattnets forsande som får ett mer dånande ljud ju närmare jag kommer. 

Det här är Hylströmmen och zonen heter Hylströmshäng.

Jojoo, det kändes att det var en hängbro, den vajade när jag gick på den. Men det var precis det här jag ville se.

Visst, det finns större och mer magnifika forsar och som är så ofantligt, ofattbart gigantiskt som alla vill se. Men jag gillar det som är lite mindre, det är också sevärt. Självklart vill jag se Tännforsen med, men vid ett annat tillfälle.

Jag har en bit kvar att köra innan jag är framme vid Fågelsjö, där mitt vandrarhem ligger för natten. Jag väljer att åka genom Los, det blir en längre väg men vad gör det? Jag har ingen tid att passa. 

Skog utmed båda sidor om vägen, marken är täckt med snö. Och jag tycker det är så rofyllt med denna vy. Den vita snön möter de mörka tallarna som sträcker sig upp mot en ljusgrå disig himmmel. Det är alldeles stilla, men ändå fullt av liv därinne som inte syns.

Slutligen kommer jag fram till Fågelsjö som skyltar med ett Världsarv, Hälsingegården Bortom Åa. Jag kan ingenting om Hälsingegårdar, för det intresserar mig inte. Men när jag kör igenom det lilla lilla byn, ser jag hur gulligt det är. Hälsingegården är tyvärr inte öppen. Men jag rekommenderar att komma hit!                               Vandrarhemmet är stort och jag är alldeles själv i det gigantiska tvåplanshuset. Inredningen är gammal och lantlig. Duger för mig. Jag packar upp det nödvändigaste och ger mig strax ut igen. Jag vill till Hamra nationalpark. När jag kliver utanför dörren glöder himlen och jag styr kosan mot Bortom Åa igen, där solen är på väg ner.

Gården är stor och öppen, huset till höger är det gamla gårdshuset innan det vänstra byggdes till. När jag nu läst in mig lite på dessa gårdar förstår jag vad de vill visa. Nu skulle jag gärna göra ett par besök. Just Bortom Åa har endast öppet på sommaren. Hälsingegårdar finns det gott om här i området och Stenegård har öppet året runt. 

Ååå, plattan i botten nu är det bråttom. Vill se den sista stunden av solnedgången vid Hamras snöflinga, den första av de svenska nationalparks symboler som placerats ut.                           Jag skyndar långsamt när jag parkerat vid entren, för det är riktigt halt på den handikappvänliga rampen som leder runt i området. Efter ett par hundra meter ser jag DEN!  Jihaaa! 

Det är bara jag här, med skogen och solens sista färgglada sken.

När jag återvänder till Fågelsjö vandrarhem, sätter jag mig i fåtöljen och känner mig nöjd med dagen. Trött och nöjd. Nu ska det bli skönt med en god natts sömn.

Vaknar tidigt och är så nyfiken på hur Hamra nationalpark ser ut i dagsljus. Packar iväg mig och kör dit igen för en promenad och till den andra zonen, Myrslingan. 

Jag hittar en plats där jag känner att jag vill vara en stund och se solen vakna till liv. Packar upp och strax ligger jag i en hängmatta och har det skönt.

Men tyvärr inte så länge som jag ville. Det droppar, och det är inte från träden. Nää, solen var visst inte på sitt bästa humör och lät sig övervinnas av regnet, och jag vill inte bli blöt och kall. Så jag får snabbt packa ihop mina grejor och vandra tillbaka till bilen.

Det blev ett snöpligt slut på det här besöket, men kändes ändå okej att börja köra mot Sveg och Söderhamn i god tid för nya platser att upptäcka.

*Garphyttans nationalpark *

Enligt SMHI skulle det bli helt okej väder för att vara ute. Så jag packar iordning mina pinaler direkt efter frukosten och ger mig iväg till Laxå för några unika zoner. 

Det är ruskigt halt på vägen och jag kommer knappt uppför den yttepyttelilla backen från Röfors vandrarhem ut på vägen. Jag passerar en cyklist med god marginal och hoppas innerligt att denne har dubbdäcken på.                                    Det är riktigt grått ute denna morgon och det faller ner smått snöblask. Tack för den prognosen 😣                             Känner mig bekväm och vill inte ut och gå och bli alltför blöt. Parkerar så nära jag kan zonen Gamlativägen och går urrigt till och från den. Temperaturen är ändå ganska okej. Kör vidare till Ica butiken. Får tips om att vattentornet ska vara sevärt och även kyrkan. Så jag gåturfar mig dit.

Oj vad fin den var! Absolut sevärd!

Medans jag tar de första zonerna tilltar snöblasket, och flingorna är stora som dasslock. Men som jag fick reda på i PMchatt så har ju inte ett ruggigt väder hindrat mig från att gå en runda. Sagt och gjort går jag runt och känner mig på G. Bara en till, och den där och så tar jag den omvägen dit för att sedan avsluta med vattentornet….Jaa Ni vet hur det går till…

Men nu var jag riktigt riktigt dyngsur, det bokstavligen rann om min vinterjacka.

Körtiden till Garphyttan är ca en timme. Hänger av mig jackan över passagerarsätet och riktar allt blås på jackan och hoppas den blir åtminstone liiite torr tills jag är framme. På vägen till Garphyttan avtar nederbörden helt.

Döm av min förvåning och glädje att jackan faktiskt var helt torr när jag slutligen var framme. Drar fram vinterbyxorna som jag dagen innan byxbakklättrat nerför ett berg vid Tivedens nationalpark. Lite smutsiga, men det spelar ingen roll,  det värmer väl det med 😁. In på toaletten som är precis invid parkeringen, så slipper jag krångla med påklädning i bilen. Jag valde att börja med zonen längst bort, Svensbodaberg. Ska jag ta vandringsleden eller vägen? 

Att vandra på leden skulle ta mycket längre tid, pulsa i snö och något krävande vandring. Nää, jag väljer att gå på vägen. Saknaden av sonen växer sig stark och jag vill få detta undanstökat. Jag går på och det tar sin halvtimmes promenad. Hittar in till zonen och får lite lätt fjällfeeling när jag ser utsikten.

Går tillbaka samma väg jag kom och lägger märke till flera spår av skogens djur. Älg, nått hjortdjur,  ev en räv.

Nationalparken ser inte så vidare fin ut nu med snöblask och mörka träd överallt. Så det är nog allt i grönskans tider som den visar sig från sin bästa sida. Av alla picknickplatser att döma, så är det nog en populär och fin plats att vara på vid bättre tidpunkt. Glöm då inte picknickkorgen! 

Nu kurrar det rejält i magen och jag behöver få i mig lunch. Snabbt går det på nått hamburgerhak men nu går det fortare att fixa det själv. Värma på medhavd rejäl mat. 

Ris, majs och olivfyllda köttbullar steks över gasolköket. Dricka:hemmagjord citrondricka, sött surt och gott. Mmm, efter två små portioner är jag mätt i magen och packar ihop mina saker och drar av mig de varma byxorna och jackan. 

Oh shit, jag glömde ju nästan att ta Garphyttans NPzon!!

Det är det sista jag gör, och med en sån fin form på zonen måste man ju pricka in mitten. Hur ser det ut just där?

Det är så oerhört mysigt och skönt att vara för sig själv i skog och mark och få fylla på energidepåerna och lugnet i kroppen. 

Men nu körde jag raka vägen hem och hämtade min gosse på skolan, några timmar tidigare än planerat. 

Det bästa som ändå finns är att få lugna ner saknaden av sitt barn och njuta av det vi har tillsammans. 

Detta är livet, på två olika sätt.

* Tiveds nationalpark *

Äntligen bär det av till Tiveds nationalpark denna tidiga morgon, då jag startar bilen 06.40 hemmavid.       Planeringen har pågått några dagar. Hade lite beslutsångest innan jag bestämde mig för att det var hit jag skulle styra kosan. (Ett par andra nationalparker finns nära, men de får sitt besök senare av mig) Vädret skulle vara bäst här. Men väderleksrapporten har därefter ändrat sig mot sämre väder för var dag. Men det har ändå känts som att det är till Tiveden jag skulle, trots varningarna om 15 cm blötsnö och vindar upp mot 20m/sek.                                       För i mig har jag hela tiden haft ett lugn som säger, kör på, du fixar det innan ovädret kommer.

Så då körde jag ett par timmar och stannade till på ett par ställen jag var nyfiken på. Anlände till en av  Tivedens nationalparksentréer och det visade sig vara rätt plats direkt. Först en stor hal parkering att gå igenom till info-insynsskydd-vindskydd-nästanbyggnaden och ta en kort promenad till zonen.                              Hade fått tips och även tänkt tanken själv att jag skulle köpt ett Telia kontantkort för bättre mottagning, men fortfarande den här lugna känslan inombords, det löser sig. Jag har ingen brådska härifrån,  jag kan traska omkring och vänta på ”ZoneTaken”. 

Mmmm, mottagningen var lurig. Tog nån minut eller ett par innan zonen blev grön. Puh! Yesss!                                   Första nationalparkszonen!

Nu vågar jag inte stänga av appen. Kör vidare till en närliggande parkering för att ta mig till Stora Trollkyrkan. Det ska tydligen vara en lite kämpig promenad. Drar på mig skidbyxorna och tjockvantar och det nödvändigaste i lilla ryggsäcken.  Powerpack, Snickers, dricka, handvärmare. Trots att det inte är så långt att gå, max ett par kilometer, så kan vad som helst hända. Snubbla, stuka foten så man blir kvar i skogen ett tag. Då ska jag klara mig en stund innan hjälp kommer. Men jag är ju väldigt försiktig när jag är ute och går, så det borde inte hända någonting. Men man vet aldrig…. Vandringen går utmed sjöar och på spångar, upp på bergsknallar, som är utplanade av istidens vandring för massvis med år sedan. Nerför hällarna, som är klädda med tallrötter och utnyttjas som trappsteg för att inte halka.

Följer den markerade leden, samt fotspåren som gått här dagen innan ser det ut som. 

Trädens kronor vicshar ovanför mig i den hårda blåsten, men som den markgående figur jag är så når inte den värsta blåsten mig. Trädkronorna tar den stora smällen. Lyssnar på ljuden och det knarrar och brakar. Hmmm, ska nog inte stå stilla just här. Gammal skog med gamla träd som kan falla. Det syns…

Snart kommer den sista skylten om att jag snart är framme vid Stora Trollkyrkan, 100 meter! Och det har inte varit så jobbigt att gå som jag blev varnad om.

Hooooppsan! Nuuu går det rätt uppför ett stenberg. Markeringarna är med ett par meters mellanrum för att visa rätt väg. Ah, det där ser väl okej ut tänker jag. Går upp och försöker ta mig ut på vänstra sidan. Bah! Nu kommer höjdrädslan! Och att vara några decimeter från kanten till stupet!! Det är döläskigt! Jag vågar inte gå vidare. Rädd att få panik och inte kunna ta mig vidare. Backar och tittar…nä för tusan, jag vågar inte!

Chattar lite och tittar igen. Men jag borde väl känna mig tryggare om jag går mellan stenblocken på höger sida om pricken? 

Jo, jag gör ett försök, jag är bara några meter från zonen, ge inte upp nu!               Ett steg åt gången och tanken undrar hur fasen ska jag lyckas komma ner sen? Klyschan säger: Ner kommer man alltid. Hmmm…

Precis uppe och knappt rätat upp kroppen hör jag ”TakingZone” och jag brister ut i ett JAAAA!!

Strax ser jag var den verkliga taken ska tas.

Däruppe!

Har jag nu tagit mig hit så ska jag verkligen dit också!  Uppför trappan går bra. 

Trodde dock att vyn skulle vara mer, men blev paff, bara skog skog skog runtomkring mig. Jaha, det var det det.


Trappan är bra brant och jag sätter mig på rumpan och kliver ner. Det känns helt enkelt lättare och tryggare då. Nerför stenberget blir det också byxbakåkning och klämmer mig igen det trånga partiet som gick bra att gå upprätt på väg upp. Nu börjar den fasta marken kännas nära…och jag kan tryggt gå tillbaka till bilen och känna mig nöjd. Det har nu börjat snöa lite lätt och det känns helt okej att åka och handla lite och sedan kura ihop sig på vandrarhemmet med en kopp varm choklad och bananchips att knapra på.

Imorgon bär det av till Garphyttans nationalpark.