Ett års laddning är över….

För ett år sedan fick jag blodad tand och anmälde mig till Sveriges äldsta lopp, men dubblade längden mot vad jag precis hade tagit mig igenom. 90 km blev det anmält till nu, egentligen 95 km. Förra årets 45 km tog jag mig igenom för första gången, plågad av hållsmärta i 3,5 mil. Men kom i mål precis under 3 timmar.  Och med den beräkningen tänkte jag att jag skulle ta mig igenom 95 km på ca 7 timmar.
Visste att det fanns grymt jobbiga backar att ta sig upp för och har insett jag skulle ta dom gåendes, så därav extra tidspåslag.

Under året som gått har det inte blivit så mycket träning som jag hade behövt. Nytt jobb på annan ort som krävt mycket resor och varannan vecka mamma.
Men har dock gjort mina delmålslopp ändå, med dåliga resultat.
Strängnäsrundan 60 km, sist in. Trivdes inte alls med det loppet. Men tog mig ändå i mål, bara det att ta sig igenom något träligt är ju träning för envisheten.
På försommaren var vi tre stycken som drog iväg på Rättviksjakten,  det var roligt men hujedamig vad kämpigt det var. Där fick jag för första gången uppleva en ny sida av mig själv. Trodde vi skulle missa  sluttiden och kände att jag var den som sinkat oss. Trampade på så gott jag förmådde den sista milen. Men några kilometer kvar sa vännen bredvid mig att det var ca 3 km kvar. Med kniven mot strupen så fick jag Hulken-krafter från jag- vet-inte-vart och drog iväg med ett vrååål. OMG!! Är detta jaaag?
Med 7 minuter tillgodo var vi i mål.
Ett jätteroligt annorlunda orienteringsjaktslopp på cykel, Rättviksjakten.
Under 12 timmar tog jag en rejäl turfrunda och cyklade 10 mil och fick EL STAMINATORE medaljen. Jaa det var en mycket fin dag och kväll att cykla på. Planen var inte att ta medaljen alls, utan bara testa hur mycket jag skulle klara av. Men vid 90 tagna zoner bestämde jag mig, Do it! Men de sista fem timmarna slet jag ont. Och efter det har det varit svårt att cykla långa sträckor utan att få besvär.
Har då gått 1,5-2 mil emellanåt istället.
På våren, inför Cykelvasan hade jag bokat in ett sista långlopp två veckor innan, Båven runt 82 km. Trodde jag. Blev lockad att ta mig igenom ett riktigt mtb-lopp.
Hade strax innan det skruvat på spd-kombipedaler och använt spd-skor två ggr på asfalt. 40 km skulle jag väl klara av…
Engelbrektsturen skulle bli det räligaste, grisigaste, tuffaste jag nånsin varit med om. Redan innan start vräkte det ner regn i massor.
Regn har jag cyklat i innan, men inte i gjyttja. Backarna var inte nådiga, en decimeter lera att halka sig upp för gåendes. Tungt så in i vassen. Fall pladask ner i gjyttjan o satt där som en annan treåring o klafsade i leran  var dock glad att jag hade helt nyinköpta regncykelkläder på mig. Hållsmärta från HELL efter en mil, sist och för tufft, gjorde att jag avbröt vid 2 mils kontrollen. Ladda om inför nästa lopp bara, en vecka senare.
Som skulle bli det vackraste cykelturen jag nånsin vart med om, och med en fantastisk stöttning o peppning hela vägen. Gott folk, jag ber er, ta en tur runt landsbygden i Sparreholm, Båven runt 82 km. Finns även kortare tur, men en upplevelse som slår det mesta i motionscykelväg!!
Även här fick jag slita med hållsmärta efter  2 mil, och med en smärtande hälsena efter ca 5 mil. Det gick väldigt långsamt, men envisheten vinner även denna gång. De sista krafterna togs åter fram ur sin gömma några kilometer från mål och den mest genomkörda och tröttaste Rakel har jag inte varit med om tidigare. Men insåg här att jag inte intagit tillräckligt med energi på färden. Lärde mig oxå att energi-gel inte passar mig, magont ajajaj tillsammans med håll =dubbelont.
Skakade som ett asplöv i mål och var inte talbar på ett bra tag.
Nästa år gör jag nog om denna tur pga att det var så vackert. Passade mig perfekt. Mestadels grus, men även några sträckor med asfalt.
Några dagars vila och provcyklade hälsenan, men icke sa Nicke, ont efter 15 km. Bådar inte gott inför årets Happening. Läser in mig på vad som behövs och stretchar, smörjer och vilar hälsenorna så gott det går.

Nu är det dags, efter en natt på STF Orsa vandrarhem. Lördag 15 augusti.
Tidig uppstigning kl 0600, vi bilar till Mora. Cyklarna lämnas över till lastbilarna som kör upp dom till Sälen.

Vi sätter oss i en full buss. Känner mig lite liten mellan två karlar under de två timmarna som det tar att åka till Sälen från Mora.
Hämta ut cyklarna från lastbilarna och ta oss till starten, den klassiska Vasaloppstarten sedan 1922. Nu sedan ca 7 år även med cykel.

Solen skiner och jag inser att det kommer bli varmt och drar av mig den ena tröjan. Laddar lite energi.
Min filbunkslugna goa vän fick i år wasastart-zonen. Klockan 1045 drog klunga nr 35 iväg, hejja hejja!!

Nu fick jag vänta i 45 minuter innan min start gick. Blocken hann gå ut och jag passade på att även jag få unika Wasastart-zonen.

Iväg till fålla nr 44, för kl 1130 startar nr 12357 tillsammans med ett par hundra cyklister till.
Det börjar långsamt och direkt uppför. Det som jag fasat över i ett års tid. Sakta sakta trampar jag på. Gruppen som startar efter susar förbi och det är många som gör det. Men när uppförsbacken går över till platt asfalt och lite nerför får jag upp en hastighet på ca 44,5 km/timme utan att trampa ihjäl mig. Hujuj vilken fart, och kul att dra om några även om jag visste att de susar förbi mig väldigt snart.
Första kontrollen efter ca 12 km, Smågan, fyll på med vätska och sedan iväg med ett glatt humör. Vilket solsken!!
Vägen blir tuffare och mellan två kontroller är det mycket stenar och uppförsbackar som jag går upp för. Mellan två andra kontroller var det mycket potthålsgropor som sänkte min fart, vill ju inte stå på näsan på det sättet och tycker inte om sådana gropor. Nu känns det tungt….
Men snart lättar tungheten när jag närmar mig halva sträckan. Och nånstans här inser jag att jag faktiskt klarade av hela första start- backen på 5 km utan att kliva av och gå!!! Häftigt, det som varit min fasa i ett år!

Men efter halva sträckan väntar världens jobbigaste backe som aldrig vill ta slut, Lundbergsbackarna. Gå, gå, gå…
Nu känns det rejält i hälsenan som börjat bråka med mig vid ca 3 mil.
Skulle jag klara 7 timmar som jag satt som mål? Nu var bara nerförsbackar och bromsen min bästa vän.
Kommer ikapp en kvinna som tycker det var för tufft för henne och vi håller varandra sällskap. Stöttar peppar o guidar henne ett par mil. Kändes bra att göra det, trots att det sinkade mig en del.
Åhh nu börjar det gå nerför i långa branta backar och det känns bra att få upp farten med händerna på bromsarna och sedan rulla uppför med några tramptag i uppförsbackarna, det rullar på nu. Men inför de sista kilometerna in till de sista kontrollerna var de drygaste jag nånsin vart med om med väldigt trötta ben! Hur kan ynka 3 km ta världens längsta tid att ta sig fram på?
Energi, saltgurka och två koppar dryck vid varje stopp gav lite mer ork i ben kropp och knopp.

Det finns inte zoner vid alla kontroller, men missade att kolla inför. Drog oftast bara vidare, men kom ändå ihåg att ta Wasahawk på vägen.
När sista kontrollen närmade sig bestämde jag mig för att inte stanna, det var ju bara ca 15 km kvar, bara bränna på nu.
En sån skön syn det var att se när det var mindre än milen kvar!!
De sista kilometerna går genom campingen i Mora och ingen är i vägen varken på banan eller utmed. Lägger i den sista växeln och får några hejjarop av campingfolket, vilket känns jättepeppande att höra. En sista pissig backe att gå uppför och sedan in på upploppet. Ett herrpar hade dragit förbi mig en stund tidigare och jag såg dom hålla i varandras händer på väg in mot mål. Näääj!!! De ska inte hinna före mig och ur mig vrålar jag åter igen fram de sista krafterna och pressar mig mellan dom och staketet, ca en meter, och kommer före dom i mååååål!!!
Åååhh herrejääävlar!! Glädjetårar!!Jag har tagit mig från Sälen till Mora, 95 km på
7 timmar 5 minuter 41 sekunder!
ALDRIG MER!! Men gärna 45 km, för den (slut)sträckan är helt klart den roligaste!
Hade nog gått fortare om jag inte sällskapat på vägen eller haft ont. Men det bästa var ändå att bli drabbad av hälseninflammation än håll från hell! Ingen är gladare ön jag för det, helt fantastiskt! Hade helt klart fått ge upp om jag fick både och.
Anmälan öppnar igen den 20 september, får se vad det blir.
Hmmm bättre att anmäla sig till 90 igen, lättare att byta till 45 km än tvärtom! 😝
Blev glatt överraskad att inse mitt i allt att det gick att se live var jag befann mig på färden, via Vasaloppsappen? Trodde bara den servade med mellantider från kontrollerna.
Nu är jag väl förtjänt av en riktigt fin cykelvasatröja 😀

Av hela mitt hjärta!!

TACK ALLA SOM HAR STÖTTAT PEPPAT OCH HEJJAT PÅ MIG UNDER FÄRDEN, det har betytt oerhört mycket!! 😘

Vill man så kan man! Även om inte styrkan finns att prestera bra tider  så finns en envishet som tar en i mål och det är positivt!

Bara en skön turfkväll

När man som jag är en varannan- vecka-mamma, så blir det ofta en väldigt skön första runda när jag kommer ut på en rejäl turfrunda på egen hand. Det är samma feelgoodkänsla som när jag har feelgoodupplevelse med min son. Inte bättre, men lite annorlunda. Den här kvällen var ju solig o varm o då måste man ju passa på medans möjlighet finns.
Eftersom jag har lite problem att cykla långt för tillfället, så får jag ta en långprommis istället. Ändrade min planerade tur i sista sekunden och det är jag glad över. Annars hade jag inte fått träffa dessa söta fina fårskallar i den jättefina fårhagen. Platsen är väldigt fin oavsett om man är där sommar eller vinter. Så lantligt men ett stenkast från stan.

Får är väldigt nyfikna, men oxå skygga. Svårt att få dom att posera som jag skulle vilja.

Men jag följer efter dom lite försiktigt vart de än går. Eller så får jag en guidning i hagen som de vill visa 😉

Jag blir kvar ett bra tag. Inte så konstigt med denna plats som bjuder på så mycket vackert.

En del är mer nyfikna än andra

och vågar sig fram  ordentligt.

Med en feelgoodkänsla och sprallighet i kroppen blir man lite tossig och det blir då kvällens selfie 😝
Troooo nu inte jag tar selfies varenda dag på mig. Så egenkär är jag inte. Men har man inget sällskap med sig så får man göra det själv.

Njuter av de sista minuterna innan solen gått ner.

Undra hur den här yttepyttelilla kyrkan sku sett ut om den fick återuppstå? En ruin är bara kvar.

Ett sista farväl av kvällens sällskap.

Promenaden fortsätter in i den sena kvällen, genom ett nästan obefolkat område och det var skönt att ha folk med på chatten som hade lite koll på en.
Men den biten var snabbt överstökad och åter till civilisationen.

Hmmm det var länge sedan jag tog nån gissa-zonen bild o lagt ut på vår fb-grupp. Det blir lite att bita i, tror jag. Men de är duktiga på att gissa rätt väldigt snart.
Väntar nog med att lägga ut så de inte kan gissa genom att se vilka zoner jag äger 😉
Ovan åt ena hållet, nedan åt andra hållet.

Några zoner längre bort.
Undra om jag skulle kunna gissa om nån annan lagt ut??

Nedan ingen zonplats men fint ändå, en bit ifrån en zon.

Åååh en gissa-zonen plats igen! 😀

Mellan dessa två zoner finns en gångtunnel med ytterligare en zon som jag gärna hade tagit. Men väl framme vid tunneln sa något åt mig att lysa med mobilen in i tunneln.
I det svaga skenet från mobilen syns utspridda knöligheter, mindre och något större. Huua, gå därifrån!!
Troligen bara skräp som någon slängt, men det var stort som att en ihopkrupen person kunde legat där o sovit. Min säkerhet går först och främst!!

Benen är bra möra efter den här prommisen. Längtar till mina nya skosulor, hoppas det blir längre sträckor än 1,8 mil.

Rundan börjar ta slut och jag tycker att det är så häftig effekt att ta selfies i mörkret, så jag terroriserar er med en sista 😝

Ett rent helvete VS Det vackraste! 🔆

För två veckor sedan blev jag lockad till ett lopp jag aldrig trodde jag skulle ge mig på. Veckan innan gick man mellan hopp och förtvivlan om det skulle regna eller ej. Regn o sol lovades om vartannat, timme för timme. Förberedde mig för det värsta och köpte mig ordentliga regncykelkläder. Fick även bromsar, skor och annat fixat ett par dagar innan, typ i sista minuten. Kvällen innan åkte jag till Norberg och löste ut nummerlapp
och chip. Det var tur det…
På söndag morgon åkte jag iväg som planerat. Väl framme var det lite krångligt att hitta en p-plats. Nu var det bara att rigga iordning sig och cykeln. Ah det tar väl inte så lång tid..!?  Jooo, när det ösregnar och ombyte sker inne i bil. Tänkte ju hinna ta en runda för uppvärmning, men det sket sig. Nu VRÄÄÄKER DET NER STOOORA HINKAR VATTEN!! Tar lite skydd under ett tälttak med en annan cyklist som tittar på min cykel o undrar om jag ska ta mig runt på den här cykeln??  Jaa, det är första gången för mig, men kunde jag förra året ta mig runt 45 km cykelvasa så kan jag försöka här oxå gav jag till svar.
Tio minuter kvar till start krånglar jag mig igenom publik och cyklister till slutet på starten. Några minuter kvar….
Det var häftigt o se en cykel med påkopplad tandem där en son i 7-8 års ålder satt och pappa som sa; det kommer bli blött o kallt men bara att bita ihop. Jag sa till pojken att han var en tuffing o önskade lycka till. Det var första gången för oss båda.
Starten var trång och lerig. Cyklade förbi några men hamnade ganska snart nära sist. Första backen var lerig och klickade ur skorna,  men det hjälpte inte, föll ändå. Bara att gå upp för backen. Det var tungt, lerigt och halt. Backen blir fler o tunga. Har en cyklist bakom mig som märkligt nog stannar varje gång jag stannar. Kanske för att vara vänlig o hålla mig sällskap och inte heller vara själv. Tids nog kom jag på att hon var nån efteråkare, jag var ju sistast av alla och det kändes bra att faktiskt ha nån med sig.
Regnet öste ner till o från och innan milen så trodde jag att regnet var extrakryddat med salt idag för det sved i ena ögat så jag inte kunde se. Glasögonen var blöta. Hur bra ser man genom dom och ett öga som är stängt och det andra blinkar bort regnet för att se nått överhuvudtaget??
Klackbergsbacken var det värsta. Galet lååång och en decimeter gjyttja att klafsa i, yummie. Kämpa kämpa, gå gå gå. Där det går att cykla gör jag det. Redan vid ca 11 km börja jag känna av HÅLL FRÅN HELL. Tar det lugnare för att kunna andas.
Slingriga leriga gjyttjiga stigar o grusvägar mer upp än ner kämpar jag andetag för andetag mig fram.
Klickar ur skorna innan den stora pölen av lera, men tappar balansen i sista sekunden och faller ner i djup lera. Där sitter jag som en treåring och känner på leran. Nu var jag glad att jag hade regnkläder på mig!! Efteråkaren som var strax efter mig berättade jag för, att det var första gången jag cyklar i sån här terräng o första gången med spd. Hon sa åt mig att stampa av leran under skorna, sen var det att fortsätta gå…
Vid ca 15 km tog jag beslutet att bryta, det var för tufft. Hållet satt som ett spjut från nedre högra kvadranten i magen till högra nyckelbenet och koncentrationen gick åt till att ta sig fram för varje smärtande stånkande andetag. Målet fick jag bryta ner från 40km till första kontrollen vid 20 km. Jag tog mig dit trots att efteråkaren sa att jag kunde bryta direkt, men näää kontrollen var mer lämplig och kändes mer okej. Jag ger inte upp hur lätt som helst.
Vätska o vila innan transporten hämtade mig och där fanns redan andra som plockats upp efter vägen. Ååå dom hade en lerkostym på sig från hårfästet ner till lilltån!! Lerinpackning AB!
Detta var det jobbigaste och lerigaste jag nånsin kommer att vara med om, men jag är ändå nöjd med min prestation då jag verkligen gjort vad jag kunde med de förutsättningar som fanns och gavs på färden.
Under veckan var det bara att ladda om för nästa lopp. Båven runt 82 km. Här skulle det vara grusvägar. Bra milträning, ett par veckor innan årets stora mål.
Även här var det lite hopp och förtvivlan om det sku bli regn eller sol. Samma morgon togs det sista klädbeslutet. Solsken o ca 20 grader hela dagen 😁😁😁.
Det här loppet skulle inte cyklas ensam, Lasse var med som stöd på sin liggcykel.

Lilla Sparreholm ligger ute på vischan och det här loppet återupptogs för fem år sedan efter ett uppehåll på 70 år!!! Det började på 1930 talet, ganska häftigt!!
Starten gick kl 0900 i ett strålande solsken, initialt på asfalt. Många hade mountainbike och det rullar liite trögare än mina lagomdäck vilket innebär att jag hela tiden ligger lite för nära andra och blåser med lätthet förbi om jag trampar på, lite grann räcker. Men sedan kommer dessa backar, som jag inte alls är vän med. Rassel, rassel så släntrar jag efter och kämpar i min takt uppför på lägsta växeln. Tramp, tramp tramp, men så fort jag kommer upp på flacken så får jag upp farten och kommer ikapp.
In på grusvägar som slingrar sig genom en sååå otroligt vacker landsbygd med sjöar till höger och vänster som lyser mörkblåa i solskenet och gräset är smaskigt grönt och det doftar kobajs o natur. Beautiful!!
Lasse uppmanar mig att jag ska stå upp i uppförsbackar, gör det vid ett tillfälle, men får inte riktigt till tekniken. Vid nästa tillfälle gör jag nått o känner skillnaden, men behöver träna mycket på det! Jag måste luta mig framåt på styret och jobba med den och benen. Klarade ett par backar upp i stående!  😀
Vid två mil börjar hållkänsla igen,  näääj och mitt tempo går ner rejält. Dock inte lika som ett spjut men ändock. Vid 23 km var första kontrollen, lite vätska lite banan, lite prata. Där upptäckte jag en av medcyklisterna som var lite dryg i min syn. Sa högt och ljudligt att han var nog den äldsta, närmare 80?? på den här cykelturen och tog sin cykel o ställde sig framför en kamera. Duktig var han som orka cykla i den takten o längden tyckte jag. Men det beteendet fick mig att tänka; du ska inte komma före mig!
Vid 3-3,5 mil tog jag två Powergel och strax efter det slog magsmärtan till, kändes som jag hade en hel kolsyrepatron för läskedryck i magen. Relaterade detta till konstsockret i gelén, jag kanske inte kan bryta ner det tillräckligt och det kan ge magont. Tids nog lättade det, men den lättare hållkänslan var kvar hela tiden. Trots detta var det vidunderligt vackert och härligt att cykla dessa slingriga grusvägar genom landsbygden.
Vid en riktigt lång backe, ca 55 km, och trötten påminner sig förändras jag till en bitch, spott, fräs och med ett ordspråk inte många hör mig yttra i vanliga fall.
Jag ska ta mig upp för denna backen, gåendes!!!
För att i nästa andetag ge ‘cred’ till den gud som skapat detta fantastiska vackra idylliska landskap som är helt breathtaking!! Lasse nämner att han blir nästan lite rädd för mig när jag är så ombytlig som person  😉
Under flera mil bytte jag o två cyklister till plats med varandra. Gubben och en yngling på en schysst hoj. Vid ca 5 mil påminns jag om att foten har en hälsena. Skit oxå, inte den med!!
Sista kontrollen vid 63 km ca, är vi fyra åter samlade. Me, Lasse, gubben och ynglingen och några till. Jag som vanligt sist in. Men nu är det bara två mil, ca en timmes cykling. Jag är väääldigt trött och slutkörd och det går mycket långsamt. Men några puffar av en vänlig hand ger mig fart o kraft att orka några tempohöjningar om än kortvarigt. Med detta så kommer vi ikapp tre stycken den sista biten och jag drar ifrån. De sista kilometerna lägger jag i min sista växel och hör hur Lasse tjoar något efter mig. Men tror att det är typ ” kööör!!!”, jag trampar på för allt vad jag förmår. Med 500 meter kvar drar jag om den fjärde och sista cyklisten. Yeees! I mål kan jag nätt o jämt kliva av o stå. Hela jag skakar av utmattning och lägger mig på gräset under ett träd. En kvinna frågar hur det är med mig och jag säger att jag är ok. Ligger ett par minuter innan hon hjälper mig av med hjälmen. Det tar nog tio minuter innan jag är talbar. En massör fanns tre meter bakom mig och där tog jag plats när det var tomt. Ojojoj vad ont det gjorde. Vaderna var som stenbumlingar, och utmed låren, huuua ajajaj. Välbehövligt, skönt men ändå så galet ont fast hon inte tar i.
Dagen efter kändes benen helt okej,  men det knastrade i hälsenan vid varje rörelse. Intensivvård med massage, stretchning och voltaren-gel.
Ett diplom visar att jag tagit mig runt 82 km. Endomondotid: 4 timmar och 54 minuter. Det är ju ingen tävling med chip på hjälmen, bara ett motionslopp, viktigt att komma ihåg. Så tiden är ungefärlig. Men jag är supernöjd!!! Lasse ska ha en eloge för att ha trampat med mig, coachat o peppat mig på vägen, trots att hans njurar bråkade, samt fick väldigt ont i ett knä, utan att tala om det för mig!!! Du är en hjälte!!

Jag rekommenderar er; har ni möjlighet att ta er till Sparreholms landsbygd med omnejd, gör det med eller utan cykel.
Så makalöst idylliskt vackert att det inte går att beskriva med ord!!! Tyvärr blev inga bilder tagna. Hade ju ett lopp att ta mig igenom och ville ha liiiite bra tid. Nästa gång; kamera på hjälmen!! Men jag kommer göra det igen om jag har cykelintresset kvar nästa år!
Båven runt, finns i tre olika sträckor, 10 km, 44 km och 82 km.

Gissa vilket av loppen som vann mitt tycke!?
Ja hade vädret varit på rätt humör och jag haft en annan cykel, erfarenhet och kroppen funkat exemplariskt vore nog Engelbrektsturen 40 km lite kul att prova igen, men Båven runt….
Wooow!! 💞 🙌 🔆