*Färnebofjärdens Nationalpark*

Jag fortsätter min resa från Hamra nationalpark på E45 mot Sveg. En resa som planeras ta ca 45 minuter. Det smårengnar och vägen är isig. Vilket får mig att väldigt snart känna att det är halt. MYCKET, MYCKET halt. Bilen går inte att styra, den glider hit och dit och hjärtat sitter flera gånger i halsgropen. Hastigheten sjunker raskt till max 40Km/h. E45 har inga räcken varken på sidorna eller några mitträcken. Några mötande bilar håller oxå låg hastighet och jag förstår att jag ska fortsätta med det. Det är bland det läskigaste jag varit med om i bilkörning! Inser att det inte kommer ta 45 minuter utan ett par timmar till Sveg. Bättre det än att hamna i diket. Jag vill komma hem helskinnad och krama om min son. Så tänker jag för att hålla ner hastigheten.                         Min plan var att ta en promenad i Sveg och ta ca fyra fem turfzoner. Men när jag kommer fram till rastplatsen och allt är glashalt väljer jag att avstå. Ruggigt och grått är det och sinnesstämningen är något dämpad. Halkar dock ut för två zoner för att ta Jämtland som region. Frisk luft och röra på sig lite efter en tur i tvålkoppens halkiga värld var inte helt fel. Jag köper en snabblunch vid en bensinmack och resan fortsätter mot Söderhamn. Till och från ruskigt läskigt halt. Lastbilar står på rad och kommer inte vidare, påminner mig att fortsätta köra lugnt. Några bensträckare och några unika zoner innan jag kommer fram till ett större delmål. Världsarvet på Hälsingegården Erik-anders. 
Parkerar vid en rad med brevlådor och kliver ur med en känsla av besvikelse. Var det inte mer än ett gäng röda hus med vita knutar!?? Hittar ingen information om gården och infocentret är stängt. Går ändå runt gården för att se vad det fantastiska ska vara, men finner inget. Inte ens några bilder blev tagna. Det blir en issue när jag kommer hem. Såg flera Hälsingegårdar som jag åkte förbi och någon av dessa måste ju visa något mer än denna plats.

Zonen AndersErik har bytt plats och fick ett namnbyte till JonLars.

Nu är det inte långt kvar till Söderhamn där jag ska checka in på vandrarhemmet. Solen är på väg ner och jag slänger snabbt in grejorna och kör igen. Mot kusten och ett par gula zoner. Varför är de det??                                                       Vägen blir mindre ju längre ut jag kommer. Det blir till en grusväg och väglaget är fortfarande blöt isväg som slingrar sig genom skogen och avslutas med en rejäl nerförsbacke innan parkering till naturreservatet. Det står en bil där, så nån är ju här om jag behöver hjälp, tänker jag och kör ner.

Byter kängorna till broddskorna. Det bli en kort promenad till badplatsen och en sista skymt av solnedgången.

Zonen ligger en bit in i skogen och med pannlampans ljus klättrar jag uppför kullen i kolsvarta mörkret.

Planen var att jag skulle gå ett par kilometer till udden, men det känns inte bra att göra det i mörkret och jag beslutar att gå tillbaka till bilen. Har nu i alla fall en anledning att återkomma vid bättre väder 

Med tungan rätt i mun ska jag köra uppför den glashala backen. Försöker köra mot kanten för att ha fäste i snön, men bilen tappar fästet och glider bakåt. Jag kliver ur och går till gruslådan som står tio meter bort, för att ösa grus under däcken. Men det finns inte ett enda gruskorn!! Vad ska jag göra nu!? Tänker till och letar fram grenar och kvistar att placera under däcken. Det funkar inte och bilen hamnar på sned över hela vägen med ena bakhjulet 20 cm från ett djupt dike. Förstår att jag inte klarar detta själv och behöver hjälp.

När jag gick tillbaka till bilen från stranden hörde jag någon rista en matta. Nu kom det till hjälp. Det finns någon här, i nått hus i skogen. Ser nån lampa lysa och går genom skogen åt det hållet. Glädjen närmar sig när jag ser att det är ett fritidshus! Går fram och knackar på altandörren. En äldre man tittar fram och jag ropar att jag behöver hjälp. Han öppnar och jag förklarar vad som hänt. Lite lätt irriterad kliver han i skor och jacka och hämtar sin syster i andra huset. De kör ner till min bil, ca 300 meter, och ser att jag faktiskt ligger illa till. De hämtar två hinkar med grus och hivar det under framhjulen. De puttar på bilen medans jag kör och kommer upp några meter innan jag tappar fästet igen. Jag kliver ur och tänkte säga att de får prova köra upp, när jag ser bilen glida neråt. Tar ett par snabba steg och försöker sätta mig men hinner inte. Jag faller omkull och ser den öppna bildörren komma mot mig och hinner på en hundradels sekund tänka; hoppas jag får plats under dörren utan att den skrapar mig. Jag hamnar på rygg och känner hur jag kanar med bilen ner att par meter innan jag tar stopp. Bilen fortsätter och jag känner att vänster framdäck rullar över min fot. Snopen och skärrad! Jag blev just överkörd av min egen bil!!! Känner att foten är hel och jag är helskinnad men med blöta grusiga kläder står jag plötsligt upp och bilen är uppkörd. Mannen var snäll och tog den sats han kunde få och körde upp bilen längst upp på backen. En kort återhämtning och världens bamsekramar och Stort Tack till de båda för hjälpen och körde jag tillbaka till vandrarhemmet. Fortfarande skärrad och väldigt trött efter en varm dusch och ett mål mat somnade jag gott.

En tidig morgon packade jag nu ihop mina pinaler och skulle nu åka hemåt. Jag hade ett stort stopp kvar att göra. Några bensträckare senare kom jag till Gysinge, ett fint område att promenera i

och sedan Färnebofjärdens naturreservat. 

En hel del folk med kikare var där, fågelskådare. Tyvärr fick jag inte den där feel-good-känslan som jag väntade på.
Lätt moloken körde jag en bit mot sista zonen i Gysinges utkant, nu har jag hemlängtan. 

En promenad på en gammal banvall, solen sken och det var lugnt. Tyst. Själv. Känslan av feel-good börjar krypa fram i takt med spänningen av vad jag ska få möta. Visste att det var nån gammal bro med valv. 

Sen kommer den, BRON, wooow!! Sååå häftigt!

Synen. Området. Vädret. Tystnaden. Solen. Stillheten. Helt mållös går jag nerför den branta banvallen. Över stängslet in i hagen som finns på båda sidor om banvallen. Det här var det jag sökte, den här upplevelsen, överraskningen….Nu mår jag sååå bra!!

Det finns två broar, den andra har fyra valv och är hel fantastisk och ger en magisk känsla.                                           

Mitt på bron finns en gul unik zon. Den blir min, denna vackra soliga sköna januaridag. 

Utsikten är helt fantastisk över Färnebofjärden. Gissa om kameran går varm??

Även vid den här bron går jag nerför den ännu större och brantare vallen och promenerar i hagen utmed vattnet och hittar en plats att sätta mig på. Med solen i ansiktet njuter jag maximalt! Nånstans finns hemlängtan, men ändå är den som bortblåst och energidepåerna fylls. Hade jag haft med mig hängmattan och lite mat så hade jag stannat kvar en längre stund. 

En mycket vacker bro vid ett vackert ställe. Nu har jag minnen från olika vinklar och vrån. Rekommenderar er att åka hit. Jag återkommer mer än gärna och har fler platser att upptäcka kring Färnebofjärden. Längtar redan tillbaka!!