*Töfsingsdalens nationalpark *

I två veckors tid hade jag planerat för den här resan. Flertalet telefonsamtal, googlat, tittat på kartan massvis med gånger, tänkt, klurat, funderat, kasserat idéer, kommit på nya och till slut hittat och planerat en lösning som är fullt genomförbart. Så ut igen på nytt äventyr efter gårdagens tur till Njupeskär i Fulufjällets nationalpark. In med väskor och ryggsäckar i bilen och köra en stund mot Grövelsjön. Jag är ute i god tid och stannar till utmed vägen vid Fjällbua ca 4 km från Grövelsjön. Här hyrde jag ett par snöskor och stavar. I och med att jag var ute i god tid så hinner jag en snabbis till just Grövelsjön och tar en zon. Kl 1000 är jag på parkeringen vid Lövåsgårdens hotell. Där väntande två väl påbylsade herrar som jag har avtalat tid med kl 1000. Deras tårar som blöter ner kinderna och gubbsnoret som rinner ur näsan berättar att de kört en bit hit. Det är inte lätt att torka av sig med hjälm på huvudet och visiret nerfällt. Vi hälsade på varandra och packade på vandringsryggsäcken, stavar och snöskor. På med hjälmen och så for vi iväg på två skotrar. 

Vädret var ca -15 grader och väldigt soligt och knappt någon vind. Nu körde vi mot Hävlingen som låg 20 km från Björnliden och Lövåsgården. Jag hade ingen aning om vilken tid det kunde ta. Efter ca 5-6 km stannar vi och de visar en liten enkel rastsuga som finns utmed vandrings-/skoterleden som alla förbipasserande kan använda vid behov om kroppen behöver vila eller om vädret blir dåligt. På leden såg jag tre sådana stugor. Skoterturen var helt underbar i den fantastiska vita böljande naturen av låga rundtoppade fjäll runtomkring. Det vita böljande fjällandskapet avslutades mot den knallblåa himlen och vårsolens strålar. Det går verkligen inte att beskriva hur oändligt vackert det var! Tyvärr så fick jag inga bilder från skoterturen vilket jag gärna hade delat med mig av. Men tro mig, det var verkligen som att hamna i ett bomullslandskap. Inga tussar, utan bara ett enda oändligt stort vitt böljande fält.

När de små knotiga träden börjar visa sig igen blir de strax fler och fler och snart är det en skog vi kör igenom. Efter en timmes trevlig skotertur avslutas färden på Hävlingesjön, precis nedanför Länsstyrelsens stugor. Några veckor under vintern finns här en stugvärd dygnet runt.                                                   Jag betalar för mig och mina fantastiska herrar som kört hit mig, hjälper mig till och med att bära in mina pinaler 😀. Stugan är enkel och har plats för 8 personer. Brasan är igång och vatten är hämtad från sjön. Det är isande kallt och väldigt gott. Gasolköket är enkelt att använda. Elektricitet finns inte. Några små ljus finns som inte har mycket kvar att ge om de tänds. Jag är ensam i stugan och provligger ett par sängar innan jag väljer den som har två madrasser ovanpå vara 😊. Det blir ett enkelt leverne i ett dygn framöver. Färdiglagad mat värms på och det smakar riktigt bra. Ris, pölsa och majs mättar magen rejält. När jag provat att jag har god mottagning på mobilen är jag snart redo att ge mig ut på snöskovandring i solskenet. Innan jag går iväg tar jag en prat med stugvärden om vilken väg som är bäst att gå. Och det var tydligen rätt över sjön 😊. Jahapp på med snöskor, ryggan och en teleskopstav i varje hand. Det låter hur klumpigt som helst när man tänker att man ska gå med snöskor. Men de är lätta och inte alls klumpiga. Tur att jag ställde in dom innan de skulle klivas i.

Sådärja. Nu är det bara till att promenera, ett steg åt gången, liiite bredbent men inte alls som det skulle hänt nått i brallan 😂                                       Det enda som låter är ljudet av snöskor i den skoterpackade snön. Joo, det är sant, ett ledat skoterspår visar vägen till målet.

Raka spåret dit och jag njuter till max!! Efter ca 20 minuters snöskovandring och lite chattade på vägen kliver jag åter på fast mark och fortsätter några meter till och där ser jag den!! 

Den lilla bron över vattnet! Ååå fasen alltså, tänk att jag verkligen gör detta 😀!! Nu kliver jag över gränsen till 

Töfsingsdalens nationalpark!! Ett liten kik på infotavlan och sedan i appen om var zonen ligger och traskar tillbaka ca 30 meter. Från bron, rakt fram, genom den halvmeterhöga pudersnön, krånglar mig igenom några krokiga björkar och uppmot kullen. Men kullen är brant och jag vet inte vad som finns under snön, så jag stannar när jag får ‘taking zone’. Glad att jag som första turfare lyckas ta zonen i Sveriges mest svåråtkomliga nationalpark 😱😀.                                       Jag klarade det! Plättlätt på mitt sätt 😀! En mittizonen bild blir det inte den här gången, får nöja mig att jag lyckades i alla fall 😊 

Däruppe finns mitten av zonen. 

Känns säkrast att låta den vara. 

Nu dags för en stunds bara-vara:

Sitta på en sten i tystnaden och suga åt sig av solens lätt värmande strålar är rena ljusterapin. Jag sitter här en stund när jag börjar känna av att tröttheten påminner att jag bör ta mig tillbaks innan jag blir för trött. För trots allt så sliter det att åka skoter i en timme i kylan, alla vackra intryck och all frisk luft och snöskovandring tur och retur med ryggsäck med förnödenheter om något skulle hända. Så det blir dags att röra sig tillbaka till Hävlingestugorna. 

Lite trött och kall kommer jag in i en sval stuga och vill ha mer värme. Men brasan tar lång tid att värma denna 8-mannastuga. Så för att inte behöva sitta på en tråkig stol och värma mig framför brasan, ser jag möjligheten att hänga upp hängmattan framför och lägga mig där och värma mig. Sagt och gjort, det var inte helt fel. Så varmt och skönt i sakta gung.

En stuga utan el och vatten innebär ett utedass. Den ligger inte precis runt knuten heller. Näää, här får jag trampa i ett par andras fotspår i den halvmeterhöga snön de ca 75 metrarna till det lilla lilla utdasset 

med en enkel trädörr som nätt och jämnt går att öppna (pga all snö) så jag kan klämma mig in. Och vet Ni!? Det är förbaskat kallt att gå ut mitt i natten när man är toanödig! Skidbyxorna dras inte på utan jag traskar i underställ och träningskläder med en pannlampa i handen, utan att knyta kängorna, så de fylls med snö och man trampar fel och faller ner i halvmeterdjupa snön och får kämpa sig upp, innan man kommit in på dass, snödränkt och kall önskar jag för ett ögonblick att jag vore någon annanstans. Men ändå glad att jag inte stukat foten eller gjort illa mig på annat sätt. När jag väl kommit in och lagt mig isovsäcken igen sover jag gott.             Under kvällen hade det kommit in tre grabbar som varit på skidtur i ett par dagar och var på väg till Grövelsjön, 13 km skidtur återstod. Fi fasen, det skulle jag aldrig göra. Men de var duktiga och kånkade in mer ved och vatten från sjön. På morgonen hjälptes vi åt att diska och städa efter oss. Och jag önskade de en trevlig tur och att vara försiktiga. 
Mina herrar kom vid 10, som avtalat. De berättade att resan hit denna morgon var lite läskig, det hade visst varit dimmigt bitvis. Skoterturen tillbaka till Lövåsgården var mycket kallare än dagen innan. Även om inte minusgraderna var fler så fanns inte solen med oss idag som kunde värma bara lite grann ens. Det märktes att spåren på leden var igenblåst av snöyran under natten. De såg inte riktigt var det var bäst att köra för att inte åka på nån sten eller i nån grop. Kylan kändes så det stack i låren, men lät bli att börja spänna mig och börja huttra. Det är en konst att kunna slappna av när man egentligen skulle vilja spänna sig och börja frysa. Men det fick jag göra när jag kom in i bilen och fick igång värmen. Så efter en timme var vi framme. Packningen in i bilen och ett stort tack, betalning och varsin Bamsekram fick dessa gentlemän som hjälpt mig. Den ena av dom hade mycket att berätta då han bott och jobbat i Eskilstuna, Torshälla och Västerås. Utan dessa två trevliga pensionärssnubbar 😉 hade jag aldrig lyckats få zonen i Töfsingsdalen.

Visst går det att ta den här med ”lätthet” på sommarhalvåret också, men då gäller det att orka och klara av att vandra eller kanske cykla (vet ej om det är tillåtet) 13 km i fjällmarker utmed vandringsleden från Grövelsjön till Hävlingestugorna. Det är väldigt välmarkerat, så inga problem att hitta. Men det kan vara mer problematisk med mottagningen eftersom det tydligen bara är Telenor och två företag till som har täckning och det är inte Telia!? 

Färden fortsätter med att få bilen tankad på närmaste ställe. Finns inget i Grövelsjön, så det blir en tur till Norge!! Till Elgå. Johejdu, det var ju som att komma in i den ödsligaste cowboystad, saknade bara de där torra gräsbollarna som yr runt här och var. Men jag hittade en zon och ett ställe att tanka på, och fick t o m hjälp att göra det 😊. -Ska du ha full tank? -Jaa, jag måste ju komma härifrån sa jag till svar 😂. Ett par mil från Elgå ligger en av Norges minsta nationalparker. Den tänkte jag också besöka, om det gick. Dålig skyltning när jag till vägen där jag skulle svängt av. Gutulia och en sevärdhetssymbol var det enda som vittnade om att jag var rätt. Men en snövall på 1,5 meter ville jag inte klättra över och sedan försöka ta mig fram flera kilometer i snön. Jag stannade inte ens utan insåg att jag får återkomma när snön är borta. Nu var färdmålet Mora vandrarhem. Det låg några timmar bort. Den här vägsträckan hade sina enormt vackra vyer. Tänk att naturen kan skilja sig så mycket på bara några mil. 

Den här ”omvägen” gav mig i alla fall två norska zoner. Den andra fick jag be ZM göra om till en Monumentzon.

Jag begrep inget av zonnamnet, BåtPåGrunn. Men har fått reda på det i efterhand och låter Er upptäcka det när Ni tar Er dit 😉.

Som sig bör på många av mina utflykter hittar jag nya ställen. Den kommande platsen har jag varit tidigare på för flera år sedan och tänkte; självklart finns det en zon här. Men se där, det gjorde det inte. Bunkris Brandtorn har ingen zon! Hur i…..har man missat detta??? 

Skärpning ZM! Här ska det finnas en zon! 

Här är lokalhistoria och kultur inbäddad i vacker byggnad, fantastisk utsikt, branta trappor för den våghalsige, fikaplats för den mer normalfuntade personen 😝. Och detta ligger precis utmed vägen så det är ingen omväg när man passerar här, beroende på vart man ska…..😱😝😂 om man är turfare eller ej….ja ni vet….

Dagens slutmål närmar sig och det är kväll när jag kommer fram. Och det var nått så oerhört mysigt, välkomnande och skönt att få komma in i ett varmt ombonat hus, med en skön säng och

en varm dusch och sedan rena fräscha kläder. Jag rekommenderar varmt Mora vandrarhem och Gästhem, som ligger sydväst om stan i en liten ort som heter Vinäs.  

Och tystnaden var helt underbar! Inte ens i skogen är det lika tyst. Glömde t o m bort min störiga tinnitus, kom jag på nu i skrivande stund 😂.

Borta bra men hemma bäst. Men vad kul det är ändå att åka runt och uppleva nya platser. Det smids redan nya planer 😉.

Girlpower, sunt förnuft och lite jävlaranamma så kan man det man vill!